lördag 31 december 2016

Hennes nya namn

Vilket slut på bokåret det blev för mig - perfekt och underbart! Jag har precis (äntligen!) läst nummer två i romansviten om barndomsvännerna från Neapel, alltså Hennes nya namn av Elena Ferrante. Och ja, jag hör till dem som är helt hooked. Väntar bara på del tre.

I början av Hennes nya namn är Lila och Elena ännu i slutet av tonåren, Lila är gift (katastrofalt äktenskap), Elena studerar. Boken, som faktiskt är ett triangeldrama, handlar om olika villkor, vägar och val och om ett komplicerat och vindlande väninneskap. Allt detta mot en bakgrund av det schabbiga kvarteret i Neapel, klasskillnader och en våldsam patriarkal kultur. Kvinnors utsatthet är ett genomgripande tema. Liksom i ettan handlar det mycket om studier och bildning; det är via böckerna Elena ska rädda sig.

Säger bara läs! Har hört att del tre är på kommande på svenska redan i januari. Får försöka klara mig så länge.








onsdag 14 december 2016

Den lilla svarta

Till det fascinerande med skönlitteratur hör bland annat att man snabbt förflyttas från miljö till miljö. Här ägnade jag mig nyss åt hundratals detaljer i norskt samtida vardagsliv för att i nästa stund befinna mig i 1920-talets Paris och på Rivieran.

Det är den Den lilla svarta av Sanna Tahvanainen som för mig dit. Tahvanainens nya roman handlar om den stora modeskaparen Coco Chanel. Det är uttryckligen en roman, men jag köper allt. Det är trovärdigt och inkännande om den hemlighetsfulla kreatörens och stilikonens kanske viktigaste decennium, hennes skapande  och om hur hennes bakgrund och barndom kan ha påverkat henne. Det var på 20-talet hon lanserade både den lilla svarta och parfymen Chanel No 5.

Via romanen inser jag hur oerhört viktigt Chanels arbete varit för att befria kvinnan från obekväma kläder. Mode har aldrig varit mitt intresse nummer ett precis, men nu har jag förstått att många kvinnor faktiskt har ett förhållande till Chanel och Chanelprodukter. En läsvärd bok i högsta grad och det är ju alltid roligt att upptäcka nya områden. Den lilla svarta är dessutom en ovanligt läcker bok med ett fint omslag av Tiina Palokoski.

Ett underbart givande besök av författaren i läsecirkeln fördjupade ytterligare upplevelsen.




onsdag 7 december 2016

Göra gott

En kollektivroman, i sanning, med ett alldeles eget och unikt berättargrepp. Det handlar om norska Trude Marsteins roman Göra gott (2006, på svenska 2008). Nej, jag skulle aldrig ha hittat fram till denna  400-sidiga roman utan läsecirkeln där vi läser nordisk litteratur.

Göra gott börjar med att vi får veta att framgångsrika Karoline Skramnes, som jobbar på ortens viktigaste företag, ska hålla femtioårsfest för eliten i den mindre norska staden. Romanen utspelar sig under två varma sommardagar, först den 8 juli, sedan den 7 juli - i den ordningsföljden ja.

Romanen består av en mängd monologer uppdelade i avsnitt på en eller ett par sidor. Jaget växlar från avsnitt till avsnitt. Det tar ett tag att komma in i boken och vänja sig vid berättargreppet. Men snart sugs man med. Tror att det är bäst att sträckläsa boken i stället för att läsa bara korta snuttar åt gången.

Romanen är mycket skickligt uppbyggd. Monologerna (över hundra, 118 lär de vara) går in i varandra: ett jag vars perspektiv snart avlöses av nästa och nästa och nästa. Det blir inte jättedjupt, men det blir detaljerade nedslag i olika människors liv och vardagsliv. Nästan alla har de någon sorts relation till Karoline och festen: som familj, släkt, grannar, gäster, arbetskamrater, personal på festlokalen eller vanliga stadsbor som åser festen från sidan eller ungdomar vars föräldrar ska dit, osv, osv.

En intressant bok, samtidigt som den är ansträngande och utmattande. Gillade dock, och läste med behållning.

tisdag 29 november 2016

Blod rödare än rött

Efter Stjärnlösa nätter (se föregående inlägg) var jag helt enkelt tvungen att genast börja med Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött. Den handlar om Arkans, eller egentligen huvudpersonen Amars föräldrar och deras historia. Tidsmässigt utspelar den sig alltså några decennier före Stjärnlösa nätter, vars händelser genom den här boken får en kontext och förklaringar.

Blod rödare än rött är en berättelse där våldet är närvarande hela tiden. Våld, våld och våld. Misshandel och tortyr. Det är våld i skolan, i hemmet och familjen, i det omgivande samhället. Våld i militären, våld och tortyr i fängelset. Bitvis är det nästan omöjligt att läsa. Men man fortsätter;  Arkan Asaad är en god berättare.

Huvudperson är Casim, en stöddig och bråkig ung man uppvuxen i Kurdistan. Det här är strax innan Iran-Irak-kriget började 1980. Casim gifter sig med Jamila, som är endast tretton år gammal. Genast därefter skickas han till fronten - och Jamilas lilla helvete med svärmodern börjar. -Casim inser att enda sättet att överleva kriget är att desertera och fly. Han, Jamila och de två små barnen, Thalia och Amar lyckas nå säkerheten, men till ett högt pris, ska det visa sig.

Läsvärt, definitivt!





lördag 26 november 2016

Stjärnlösa nätter

Det är lördag förmiddag på en liten litteraturfestival i västra Nyland.  Redan efter dagens andra uppträdande har jag fått den behållning man vill ha av en dag med författarsamtal och -intervjuer. På scenen satt Arkan Asaad, i salen en andäktigt lyssnande publik.

Namnet Arkan Asaad sade mig först ingenting. Men genast han börjar berätta kommer jag ihåg att jag lyssnat till hans sommarprat i Sveriges radio i fjol. Hans egen historia är likadan som den historia han berättar i debutromanen Stjärnlösa nätter (2011).

På ett lättflytande språk, med inslag av poetiska formuleringar, berättas i Stjärnlösa nätter om huvudpersonen Amàr, av kurdisk härkomst men uppvuxen i Västerås. Hans komplicerade fadersrelation, modern som han inte har kontakt med efter föräldrarnas skilsmässa, syskonen av vilka Amàr är äldste sonen, något som ställer krav.

Under ett sommarlovsbesök i Kurdistan övertalas, lirkas och pressas Amàr, då nitton år, till att gifta sig med sin kusin Amina. Bröllopet ordnas väldigt snabbt. Amàr vill inte detta, men allting rullar på för familjehederns skull och den olyckliga och mycket tragiska historien börjar.

Texten löper, berättelsen fångar en. Det är omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Mitt hjärta blöder - speciellt för Amina. Hon och alla hennes lika olyckliga och utsatta medsystrar behöver också få sina historier nedskrivna.

söndag 20 november 2016

Sammankomsten

På något sätt har jag kommit ihåg den här romanen sedan recensionen i Hbl för ganska många år sedan (den utkom på svenska redan 2008). Det var någonting med beskrivningen av romanens upplägg som fastnade (tragisk - familj - bror - sammankomst - självmord). Men ändå hade jag inte kommit att läsa Sammankomsten av Anne Enright förrän vi i höst valde den till läsecirkelns novemberbok.

Sammankomsten är en välskriven men samtidigt ganska utmanande roman om en irländsk kvinna vars bror begått självmord. Genom hennes tankar och minnen under tiden kort efter dödsfallet träder bilder av familj och barndom fram, samtidigt som hon tänker på sitt eget äktenskap. Mormoderns liv, den totalt undanglidande modern, den jättestora syskonskaran. Dessutom det irländska samhället i bakgrunden, kvinnans ställning i familjen, kyrkans rigida krav. Man måste läsa noga. Det tar förresten ett tag att komma in i boken. Mycket sägs ut (ganska så direkt, på ett mustigt språk). Men jag tycker att författaren också säger mycket via utvikningar i bisatser och mellan raderna. Många roliga formuleringar, trots att det är tragiskt. Det är förträngda minnen, övergrepp, svek och skuld. Det är barns utsatthet och vuxnas vilja att inte se. Sexualmoral och - fixering.

Sammankomsten visade sig vara en annorlunda roman än jag tänkt mig. Men definitivt läsvärd. Den belönades med Booker-priset 2007. Anne Enright är nu aktuell med romanen Den gröna vägen, som utkommit på svenska i år. Den kommer jag absolut att läsa.

måndag 7 november 2016

Den sista grisen

Tja, tjahum.  Det blev en längre tid i kulturgrisens sällskap än jag tänkt mig, det tog tid att komma igenom boken trots de korta texterna. Jag talar om Den sista grisen av Horace Engdahl.

Det här är ingen roman utan aforismer och betraktelser i det korta formatet. I slutet ingår också en längre sammanhängande text, nästan ett teaterstycke. Texterna kommenterar mannen, mansrollen, kvinnan, livet, världen, etc. Endel texter är provocerande, men inte alla. Endel är tankeväckande, andra nästan banala. Många ganska självbelåtna. Gubbiga. Men välformulerade är de i varje fall.

Som helhet är Den sista grisen i mitt tycke faktiskt ganska tråkig hur välformulerad H.E. än är. Så nu tänker jag pusta ut och kasta mig över en roman igen. Och nej, det är inte Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström, men den ska nog också läsas vid tillfälle.





tisdag 25 oktober 2016

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Hade tvekat att låna den här boken i ett helt år nu. Trodde inte att jag skulle palla för att läsa den. Men så tog jag den i alla fall då den stod på hyllan i Kulturkontakt Nords bibliotek. Och efter att jag hade börjat läsa kunde jag inte sluta. Det blev en andlös läsning.

Boken är I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist, poet och nu också prosaförfattare. Det är en sorgebok om det mest ofattbara och smärtsamma: Författarens gravida sambo blir från en dag till en annan dödssjuk. Barnet föds en och en halv månad för tidigt, mamman klarar sig inte. Tom Malmquist är plötsligt ensam med ett nyfött barn och den stora sorgen.

Boken är naturligtvis mycket mycket sorglig. Men den är inte sentimental. Malmquist håller en viss distans genom sina detaljrika, kliniska, tekniska anteckningar från sjukhuset. De är starkt berörande. Sedan får vi följa hans vardag med lilla Livia under de första månaderna. Hans kamp mot byråkratin. Hans minnen från det tioåriga förhållandet med sambon Karin. Hans komplicerade förhållande till sin far, som dör under den här tiden. Malmquist förskönar på inget sätt sig själv, utan låter också sina besvärligare drag synas. -Välkomponerat och starkt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är kandidat för Nordiska rådets litteraturpris 2016, som delas ut nästa vecka, den första november. Få se om Tom Malmquist ska få det?




torsdag 20 oktober 2016

Till T

Kända danska författaren Suzanne Brøgger har gett ut många böcker, ett tjugotal finns på svenska, bl a Fräls oss ifrån kärleken som väckte stor uppmärksamhet på 70-talet. I min hylla står två  av romanerna med självbiografiska inslag, Crème fraîche (1978) och Ja (1984).

Romanen Till T som utkom 2014 på svenska är en familjeroman (med drag från Brøggers egen familj), ganska tunn till omfånget, men inte särskilt lätt att läsa. Familjen den handlar om är dysfunktionell, fast så sade man ännu inte 1958 då handlingen utspelar sig. Mamman är hela tiden på gränsen till sammanbrott och död, flickorna får ta alldeles för mycket ansvar, brodern har psykiska problem. Familjen klarar ingenting, inte ens att bjuda morföräldrarna på te, för de har inte te, inte tillräckligt många koppar, inte mjölk.

Trots en del intressanta partier och fyndiga formuleringar, t ex om det moderna livet och den moderna familjen, känns boken väldigt diffus. Det är jobbigt, tycker jag, att personerna kallas med namn ur Nalle Puh: boken berättas ur flickan Tigers perspektiv, mamman kallas Kängu, systern Nasse, brodern Ru, mostern Kanin. Och Tigers religiösa syner faller liksom ur ramen.

Brøgger har berättat sin uppväxthistoria förut, på annat sätt och i annan form. Trots det angelägna temat når den här romanen mig inte på djupet.




torsdag 13 oktober 2016

Expeditionen

Vad är det som driver endel människor? Sådana som är extra målmedvetna, engagerade och passionerade eller till och med besatta och fanatiska? Frågan väcks då man läser Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Boken utkom 2013 och handlar om ingenjör S A Andrées olyckliga ballongexpedition till Nordpolen år 1897 .

Frågan om vad som driver en människa gäller både expeditionsledaren Andrée och författaren Bea Uusma. Uusma har under en lång tid, kanske tjugo år, varit besatt av tanken på att forska i vad som egentligen hände med besättningen som försvann på polarisen hösten 1897 och hittades först trettiotre år senare.

Jag har hört Uusma berätta för en trollbunden publik (Arbis i Helsingfors) om hur hon hittade till sitt livsprojekt. Till exempel avlade hon först studentexamen för att därefter studera till läkare för att kunna tillgodogöra sig medicinska rapporter om möjliga dödsorsaker. Snacka om passionerad undersökare. Hon har gjort nordpolsfärder, undersökt skelettdelar och rester av persedlar och gått igenom precis allt som finns i museer och arkiv om ämnet.

Man kan också undra varför det var så viktigt för Andrée att bege sig på denna farliga färd. För att nå ära och berömmelse kanske. För även om han och de två i besättningen hade med sig som det verkar hundratals kilo förnödenheter och material i sin bräckliga, läckande farkost förefaller expeditionen ändå ha varit väldigt oförberedd på problem och strapatser.

Uusma har på basen av allt möjligt och omöjligt material åstadkommit en intressant, varm (trots det kalla ämnet) och engagerande historia med flyt om ett vidunderligt projekt. Definitivt läsvärd också för en som är föga intresserad av polarfärder. Som en röd tråd i boken går också kärlekshistorien mellan den yngste expeditionsmedlemmen Nils Strindberg och hans förlovade.

Bea Uusma fick Augustpriset för facklitteratur för sin bok. Välförtjänt.  Det lönar sig absolut att läsa den inbundna versionen som innehåller bilder och extra material, och inte pocketen.

Och Andrée, han damp också ner med en ballong i Åbolands skärgård, på Brunskär, under en tidigare flygning, år 1893.

måndag 10 oktober 2016

Liv efter liv

Hösten tycks vara en bråd tid. Jag hinner inte läsa särskilt många böcker, i all synnerhet som de jag väljer är ganska tjocka. Som Liv efter liv av brittiska Kate Atkinson.

Jag hade faktiskt läst texten på bakpärmen några gånger och sedan lagt undan boken. Men efter att i somras ha fångats av en annan bok av Atkinson (En gud i spillror)  insåg jag att jag ville läsa också Liv efter liv.

Varför jag först skippade den? Jo, det som inte lockade mig var berättargreppet. Det att huvudpersonen Ursula Todd faktiskt lever liv efter liv i bokens många kapitel. Hon föds och växer upp, hon föds och dör genast, hon halkar ner från ett tak och dör, hon går inte ut på det hala taket utan fortsätter sin barndom, hon dör under bombningarna av London, hon lever vidare, hon dör,  osv, osv. I femhundra sidor, dessutom.

Ett fängslande berättargrepp förvisso, men samtidigt litet ansträngande, åtminstone till en början. Slutomdömet är i alla fall att det här är en väldigt bra och välskriven roman om mänskor och liv och död i England kring andra världskriget. Den är kunnig, mänsklig, berörande -och ironisk med en torr brittisk humor. Livet går vidare. Eller så går det inte, på grund av ett om, ett val, en tillfällighet.


onsdag 21 september 2016

Min fantastiska väninna

Läst i maj 2016: Min fantastiska väninna. Jag hade hunnit bygga upp en viss (ganska så stor) förväntan medan jag väntade på den svenska översättningen av del ett i Neapelkvartetten, den omtalade romansviten av hemliga Elena Ferrante. Jag läser helst på svenska och inväntar nu snällt del två (snaaart, kanske redan denna vecka!?), men vet många som inte kunnat hålla sig utan läst de återstående delarna i engelsk översättning.

Jag blev inte besviken utan fångades direkt av bokens stämning. Efter en inledning som utspelar sig i nutid förflyttas vi till 1950-talets Neapel. Miljön är en fattigare utkant av staden, slitna kvarter, de ruffiga husens mänskomyller. Kommer att tänka på sådana där svartvita italienska femtitalsfoton med gatuvyer av tvätt på tork mellan husen, vespor och pojkgäng, ni vet. Där möter vi Elena och Lila och deras familjer och grannar. Skildringen av den framväxande vänskapen och det speciella förhållandet mellan flickorna gör att jag är fast.

Elena är berättaren, Lila är hennes spännande, (lika)/(mycket) begåvade vän. Boken handlar mycket om läsning och studier i en i övrigt våldsam, manlig miljö. -En intressant detalj är att många barn från området aldrig sett havet -trots att de bor i Neapel. Så fast är de i sin närmiljö. (Får mig att tänka på Silvia Avallones Stål där huvudpersonerna aldrig besökt ön Elba som syns från deras strand.)

Min fantastiska väninna är väl det som kallas bildningsroman (en favvogenre), en uppväxtroman och framför allt en roman om vänskap, flick- och kvinnlig sådan. Väntar  på att få ta del av bokcirkelns kommentarer från kvällens träff.  Och glad att ha tre olästa delar framför mig.

tisdag 20 september 2016

Lasarus kvinnor

Se här, en äkta berättelse om hela 1900-talet, en episk roman, en släktkrönika, kärleksroman och någonting så ovanligt som en rysk roman om sovjettiden. Det finns knappast många sådana i översättning.

Det är Maria Stepnovas Lasarus kvinnor från 2011, på svenska 2013. Här är ett myller av personer och händelser genom vilka historien och utvecklingen i det tsartida Ryssland, Sovjetunionen och det nya Ryssland speglas. Hur intressant är inte det? I synnerhet den ganska okända sovjetiska vardagen som man levde så att säga sida vid sida med då det begav sig på 70-talet har alltid fascinerat mig.

"Lasarus kvinnor" - nåja, vilken titel ... Via huvudpersonerna beskrivs förutom kärlek, tragedier och stora känslor också olika faser av ett händelserikt (och grymt) sekel. Lasarus själv är fattig jude som blir framstående kärnfysiker i Sovjetunionen. Kvinnorna i hans liv är Marusija, Lasarus första stora kärlek och en person av det gamla Ryssland, Galina, hans fru,  uppvuxen under sovjettiden och barnbarnet Lidotjka som drillas till att bli ballerina. Boken är mångordig, detaljrik, mustig, ofta humoristisk och mycket rysk.

Jag tycker att romanen är läsvärd, bland annat just för att det är så sällan man träffar på den här typen av nya böcker från östra grannlandet. Men på djupet går den inte, karaktärsskildringen är sådan att man inte riktigt berörs, händelserna svischar förbi och trovärdigt ... nja. Men är nöjd över att jag lånade boken på filialbibban -vilket jag gjorde med en tanke till kära bokvännen L, som alltid var intresserad av olika aspekter på det ryska. Jag tror inte att hon hade hunnit hitta den här.

måndag 12 september 2016

Autisterna


Törs jag medge att jag inte hade läst mångomtalade Stig Larsson tidigare? Inte av honom (annat än kolumner o dyl) men naturligtvis om honom i artiklar och genom olika kulturdebatter. Han har gett ut romaner, men ännu flera diktsamlingar, och dessutom dramatik.

Autisterna är debutverket från 1979 som mottogs med häpnad, blev omtalad kultbok och nu kallas modern klassiker. Modernistas pocketutgåva från 2015 fås för en billig peng. Jag gjorde min nätbokhandelsdebut (kan man tänka sig) och fick meddelande om  att försändelsen kunde avhämtas på posten, den var så stor att den inte rymdes in genom brevluckan. När jag öppnade det lätta men skrymmande kuvertet trodde jag först att det var tomt, men se, en liten bok gömde sig ändå där. Blott 124 sidor, men låt inte skenet bedra.

Vad handlar Autisterna om? Vem är huvudperson? Det här låter sig inte enkelt förklaras. Det finns ingen intrig. Boken handlar om ett suddigt jag - men är det samma "jag" i alla sexton kapitel? Han (för det är en han) rör sig i mystiska miljöer, olika platser och städer, som Paris, Stockholm, Moskva, Island,  vid olika tidpunkter, ofta exakt definierade. Han arbetar oftast inte, är sysslolös, sömnlös, jagad, driver omkring.  Det är ingen kronologi och händelserna bildar inte en sammanhängande berättelse. Också mycket obehagliga och skrämmande element ingår. Väldigt neutralt berättar jaget detaljerat men distanserat om obehagligheter och vardagligheter med samma lågmälda ton. Det hela är mycket diffust - men fascinerande.

Det här är inte realism, nej, det är långt från 1970-talets episka, realistiska romaner. Det är i stället en reaktion mot realismen, och ett av de första verken inom åttitalslitteraturen, där formen är viktigare än innehållet. Men dessutom: "Autisterna är i själva verket en alienationsskildring, men av helt annan art än den som möter i 1970-talets samhällsanalyser", säger Mikael van Reis i förordet. Så är det nog.

Tyckte jag om Autisterna? Nej, egentligen inte. (Jag gillar ju de där tjocka realistiska berättande romanerna.) Men är jag glad att jag läste den? Ja, mycket. Tack vare ett par bokcirklar och alerta cirkelledare blir det av att välja också böcker som annars kanske inte kommit emot. Den kommande bokcirkeldiskussionen om Autisterna med bokvännerna är någonting att se fram emot.








onsdag 31 augusti 2016

Författaren i familjen



Den lockande titeln hade fått mig att notera den här boken redan tidigare och nu stod den helt lämpligt på bibbahyllan på Drumsö. Jag tycker om att läsa av förlaget Sekwas utgivning, det är annars  så sällan man ägnar sig åt ny fransk litteratur. Sekwa står bland annat bakom mina fina läsupplevelser från någon sommar tillbaka, Drömbokhandeln av Laurence Cossé och flera böcker av Justine Lévy.

Författaren i familjen är Grégoire Delacourts debutroman (från 2011), men den översattes till svenska som nummer två av hans böcker. Först ut på svenska var Allt jag önskar mig  som jag har läst tidigare.

Författaren i familjen handlar om en pojke, Édouard, och hans familj. Vi följer Édouard från hans barndom på 70-talet fram till vuxenlivet. Familjens förväntningar på Édouard är orimligt stora efter en rimmad vers han åstadkommit som sjuåring. Han ska bli författaren som räddar familjen. Men han blir ingen författare. Familjen faller ohjälpligen allt mera sönder. Huvudpersonens krav på sig själv är hårda. Han gör karriär i reklambranschen, men kan inte glädja sig åt framgången eftersom det är författare han borde bli. Han tjänar faktiskt storkovan, men det är inte till större hjälp för hans personliga lycka. En ganska sorglig bok, men med en liten gnutta hopp på slutet.

Boken är lättläst med korta kapitel och ett riktigt vackert poetiskt språk. (Dock tycker man sig märka en liten osäkerhet i översättningen på sina ställen.) Jag säger som så att boken är lågmäld, melankolisk och mycket fransk. Så att om man är på det humöret.




lördag 27 augusti 2016

Fördärvaren

Att ärva en byggnad, ett gårdshus, i centrala Helsingfors - hur lockande vore inte det? Det gör huvudpersonen i Annika Luthers nya bok Fördärvaren, men allt blir inte alldeles enkelt i hennes liv för det.

Huvudpersonen, hon som ärver, är en råddig, småjobbig, medelålders kvinna vid namn Irene Zafran, som har en förmåga att strula till sitt liv genom sitt strutsbeteende i besvärliga situationer. Men det må framhållas att hon dessutom är en både sympatisk och empatisk huvudperson, tycker jag, som är mycket förtjust i förvirrade medelålders kvinnor som huvudpersoner. (How come?)

Fördärvaren är en roman, men den grundar sig på fakta.  Den handlar om författarens egen släkt på mammans sida och om handelshuset Nyman med huvudkontor och flaggskepp nere på Eriksgatan, i hörnet av Fredriksgatan. 

I Fördärvaren väver författaren galant ihop brev, minnen, familjehistoria och hädangångna släktingar med fiktiva händelser och fiktiva personer till en givande roman med dokumentära inslag. Det är relationsroman, det är helsingforsskildring, det är företagshistoria, krigsskildring och samtidskommentarer. Välskrivet, lättläst och humoristiskt, med djup. En härlig och intressant roman tycker jag!

Dessutom är jag imponerad av  Annika Luthers hela författarskap. Hon har åstadkommit den ena fina boken efter den andra sedan debuten med Bronsåret (1995), t ex  Skogen som Gud glömde, De hemlösas stad m fl ungdomsromaner och första vuxenromanen Lärarrummet (2013). Karaktäristiskt för Luther är igenkännbara platser eller personer från tidigare böcker som kan skymta förbi i senare böcker - som nu själva ärvda gårdshuset som var med också i ungdomsromanen Gårdshuset från 1998. Hon skapar sig en egen litterär värld på det sättet.

onsdag 24 augusti 2016

Inte riktigt enligt plan

Hoppsan. Det här var en så typisk mellanbok att jag tänkte glömma att skriva om den. Den är nog lättare än lätt, boken som heter Inte riktigt enligt plan av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg, men underhållande för stunden. Denise Rudberg har i allmänhet en träffsäker och flytande penna. Jag har åtminstone läst hennes tidiga romaner Väninnan och Storlek 37 och möjligen någon till, redan för sisådär tie år sedan. Man måste ju hålla lite koll på livet på Östermalm.

Inte riktigt enligt plan är i samma stil, dock betydligt tunnare och ytligare - eller så har jag blivit mera kritisk. Överklassmiljöer, namedropping, modekläder, Instagram-uppdateringar och andra tidsmarkörer och ett relationsdrama med en nygift huvudperson på 37 år som har haft lite svårt att hitta sin plats och grej, liksom. Och rätt partner.

Men underhållande för stunden som sagt, en del humoristiska formuleringar och gott flyt.



fredag 19 augusti 2016

Knud, den store

Vilken bra (och tjock, 530 tättskrivna pocketsidor) bok det här är:  Knud, den store av Hanne-Vibeke Holst. Underrubriken förklarar mera: En roman om min far.
Jag är mycket nöjd över att den inte bara rekommenderades åt mig, utan också stacks i min hand som sommarläsning av en annan som gillat den. Mycket bekvämt. 

Hanne-Vibeke Holst når här nya höjder som författare, tycker jag. Jag har läst ett par av hennes tidiga romaner, som Thereses tillstånd och dessutom trilogin Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret. De är samtidsromaner om kvinnor, karriär, moderskap, makt. I synnerhet trilogin var läsvärd, vill jag minnas. Tycker mig också minnas att jag blev lite störd bl a på huvudpersonen Therese i några av de tidigare böckerna, men rappt skrivna var de. 
Fadern Knud Holst, huvudperson i Knud, den store, var själv författare och dessutom kändis. Han kom från enkla förhållanden på landsbygden, men visste tidigt att han ville ägna sig åt konst och kultur, bli poet. Han var under en tid, närmast sextiotalet, en lovande, omtalad, skandalomsusad och ganska stor författare i Danmark. Han skrev noveller och dikter. Hans debutverk, diktsamlingen Dementi (1962) väckte uppseende. - Roliga i boken är t ex skildringarna från middagarna i Köpenhamn hos kulturlivets stora stjärnor som Knud och hans fru Bu blir bjudna till då han är i ropet. Värd är Klaus Rifbjerg, bland gästerna t ex Leif Panduro. Dem känner jag väl till, medan jag nog aldrig hörts talas om Knud Holst före den här boken, tror jag.
Knuds riktigt stora genombrott kom dock aldrig och den stora romanen blev oskriven. I stället börjar hans nedgång. Alkohol, skilsmässa, pengaproblem, sjukdom. Boken utgår från Knuds perspektiv och behandlar hela hans liv från födelse till död. Boken, som är en roman men också en sorts biografi, är skickligt skriven och både intressant  och gripande. Porträttet är inget fadersmord utan förståelsefullt, även om man inser att Knud inte precis var en lätt person eller en närvarande far. -Tyckte mycket om boken.



onsdag 3 augusti 2016

Onda boken

Onda boken, som är Kaj Korkea-ahos tredje roman, utkom för nästan ett år sedan men först nu läser jag den, underligt nog. Jag har tyckt riktigt bra om hans tidigare böcker.

Onda boken  - med inslag av skräck och spänning, som titeln antyder - handlar en hel del om litteratur och utspelar sig i finlandssvensk akademisk miljö, vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Några centrala gestalter i boken är lektorn Mickel Backman och studerandena Calle Hollender och Pasi Maars. Boken handlar bland annat om en försvunnen diktsamling och hemska olyckshändelser förknippade med den. Men också om studieliv, prestationskrav, relationer, olycklig kärlek, ångest.

Korkea-aho har en flytande penna och berättar med både humor och ironi. Han lyckas väl med dialogerna och med att skildra i synnerhet miljön och de unga personerna, medan till exempel skildringen av den medelålders Mickel Backmans äktenskap inte är lika trovärdig. På det stora hela tycker jag om romanen och läser den snabbt och gärna. Men en invändning är att författaren har försökt få med väl mycket dramatik; i synnerhet på slutet sker det i tät följd väldigt många tragedier.

En sak som förlaget borde ha märkt är några språk- och ordfel, hälsar sign.  Nitisk korrekturläsare.




måndag 1 augusti 2016

Snökimonon

En skrivmaskin på pärmbilden, också på den här boken. Tycks vara en trend.

Snökimonon av den för mig okända författaren Mark Henshaw från Australien rekommenderades som sommarlektyr i bokprogrammet Babel (liksom Hustrun, den föregående med skrivmaskin på pärmen). Följaktligen beställde jag Snökimonon via bibban, jag brukar lita på babel-tipsen.

Snökimonon är en hemlighetsfull, kryptisk pusselroman bestående av flera berättelser som vävs ihop. Romanen utspelar sig i Paris, Japan och Algeriet. Det är två grannar i Paris, två äldre män, som samtalar och berättar om sina liv för varandra. Den ena är Auguste Jovert, en nyligen pensionerad kriminalkommissarie med ett förflutet också i någon sorts underrättelsetjänst i Algeriet, den andra en jurist från Japan, herr Omura. Boken handlar bland annat om fäder och döttrar, om val, vänskap, minnen och smärtsamma, obehagliga händelser. Under berättelsens gång kan man ana olika samband.

Jag vet att romanen fått fina recensioner och blivit en succé på många språk - men ändå säger jag tja, hum. Tyvärr lyckas den inte fängsla mig tillräckligt. Trots att boken är välskriven och många sekvenser är mycket berörande är min åsikt att helheten är för diffus med många lösa trådar.






fredag 22 juli 2016

Timmen före midnatt

Ett fynd! Sommarbibban i Bromarf levererar som vanligt: Timmen före midnatt heter boken av Ida Simons.

Timmen före midnatt utkom i Holland år 1959. Den blev en omedelbar framgång, men glömdes sedan bort tills den härom året (2014) gavs ut på nytt. Bokens författare, den tidigare konsertpianisten Ida Simons (eg. Rosenheimer) hade överlevt koncentrationslägret Theresienstadt, men slutade konsertera efter kriget och började i stället skriva. Timmen före midnatt är hennes debutverk, och sannolikt enda roman. Hon dog året efter att den utkommit, endast 49 år gammal.

Boken är en barndomsskildring, säkerligen självbiografisk, från 1920-talets Holland och Belgien, som utspelar sig bland välbärgade judiska familjer. Huvudperson och berättare är pianospelande Gittel, i tolv-trettonårsåldern. Boken är skriven långt efter kriget, men skildrar en tid under ett tjugotal då inget ännu pekade mot de fasor som komma skulle och författaren refererar inte heller till dem (utom på ett ställe med ordet "gaskammargenerationen"). Boken berättar om olika händelser och episoder, ofta absurda, i familjens liv under cirka ett år, med ett tonfall som är både förstående och ironiskt. Som läsare har man dock hela tiden i bakhuvudet att boken är skriven av en som överlevt förintelsen.

En liten pärla, som man brukar säga - definitivt läsvärd.

onsdag 20 juli 2016

"Vin, skvaller och småstadsliv"

...utlovar baksidestexten på min lånebok. Till semesterns fröjder hör att gå till sommarbibban (i Bromarf) och greppa en binge okända böcker av olika slag. Den första jag föll för heter Livet enligt Hildy Good av Ann Leary, på svenska utgiven av Massolit förlag och en New York Times-bästsäljare enligt pärmen.

Den visade sig vara en underhållande, tragikomisk roman, en feel good-roman lämplig för en sommarkväll eller två - men med ordentliga inslag av feel bad också. Huvudperson och berättare är Hildy Good, sextio år och fastighetsmäklare i en liten kuststad i New England. Vi får ta del av fastighetsaffärer, nya grannar, gamla bekanta och småstadsskvaller och -liv. Hildy är frånskild, hennes ex-man är gay, de vuxna döttrarna håller koll på att hon inte dricker. Hon kämpar med sitt alkoholberoende, vill inte precis erkänna för sig själv hur allvarligt det är. Behållningen av boken är just beskrivningen av Hildys alkoholbruk med självbedrägeri och förnekelse. Det blir riktigt intressant.

Det jag inte gillar lika bra är sidointrigen med ett par grannar och deras förhållande - mot slutet kommer det med för många element och den tragiska upplösningen blir tyvärr hafsig.

En sympatisk hängmattebok dock (eller soffgunge- och gungstolsbok, som i mitt fall).

söndag 17 juli 2016

Hustrun

Den här boken rekommenderades i Babel som sommarläsning, varpå jag genast beställde den via biblioteket. Och jag kom också ihåg den från recensionen i Hbl - eftersom där framkom den intressanta detaljen att denna amerikanska roman delvis utspelar sig i Helsingfors. Hur kul är inte det? Av någon anledning  är det alltid lika spännande de sällsynta gånger då Finland eller Helsingfors är med i utländska böcker och man får en utomståendes formuleringar om sitt land eller sin stad.

Boken är Hustrun av Meg Wolitzer. Den utkom redan 2003, men på svenska så sent som i fjol. (Dock med en del tryck- o.d. fel, t ex guldfiskdam och Vietnamn och några till.)

Hustrun handlar om hustrun till en berömd amerikansk författare, om deras förhållande och liv tillsammans. Rappt, sarkastiskt och fyndigt formulerat berättar hustrun om decennierna med en författare med stort ego. Boken inleds på planet på väg till Helsingfors, där mannen ska ta emot det stora litterära Helsingforspriset och redan på första sidan får vi veta hur hustrun har tänkt sig att fortsättningen ska bli: "Vi var på väg mot slutet av vårt äktenskap, mot ögonblicket då jag äntligen skulle rycka stickkontakten ur vägguttaget och överge den man jag levt med i alla år. Vi var på väg till Helsingfors,  i Finland, en plats man vanligtvis knappast ägnar en tanke, om man inte lyssnar på Sibelius, eller ligger på en het bastulav/e/ eller äter en skål med renchips."

Parets äktenskap ingicks under amerikanskt 1950-tal;  jag undrar om en god författarhustru i Norden skulle ha offrat så mycket för att stötta och möjliggöra kulturmannens drömliv. Men en bra bok om en kvinnas villkor, livsval, äktenskap och författarskap. Läsvärd.

Och ja,  jag fick blickarna på min stad, som här: "Och så till sist var han nu här i Helsingfors. På kvällarna är stämningen ibland nästan studentikos i den här skimrande, stillsamma staden: unga män är ute, dricker för mycket och krockar med främlingar på trottoaren. Par sitter på kaféer, äter makalösa karelska bakverk och dricker, och ibland halkar de av stolarna och ner på golvet, varpå en oberörd servitör lyfter upp dem igen med ett grepp under armarna och sätter tillbaka dem på deras platser."




måndag 11 juli 2016

Ta itu

Många har tipsat om att det är värt att ta itu med den här boken just nu. Alla vi (och vi är många) som läst och tyckt mycket om trilogin om Maj, den småbrödsbakande hemmafrun i Örnsköldsvik på 1940-50-talen (typ tusenfemhundra sidor uppdelade på böckerna Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris) vill gärna läsa mera av Kristina Sandberg.

Ta itu utkom faktiskt redan 2003 och är Sandbergs tredje roman, men har i år kommit i nyutgåva. Den är en psykologisk realistisk roman, i fokus står även här en kvinna, Maria, som har man och två barn. Tiden är ett 70-tal som svagt kan anas. Texten är i jag-form och som läsare kan man bara följa med Maria mot ett ... sammanbrott. Marias känsla av otillräcklighet, utanförskap och att vara iakttagen och hela tiden bedömd är både berörande och störande. Hon har svårt att orka med barnen och deras vänner, är rädd för sociala situationer och för att umgås med mannens vänner, upplever jobbets fikapauser och abetsplatsmöten som påfrestande. Hon är trött på allt och vill något mer. Hon studerar också konsthistoria vid ett universitet på deltid, vilket möts av omgivningens oförståelse. Dessutom bedrar hon sin man ibland. Och skåpsuper.

I sin genre, tycks kallas psykologisk realism, om kvinna, av kvinna (en av mina favvogenrer) är det här en mycket bra bok. Definitivt läsvärd. Det finns väldigt många begåvade yngre svenska (kvinnliga) författare. Kristina Sandberg hör till de främsta, tycker jag. Väntar nu på en ny roman av henne - hon har haft en kvinna från både  sin mormors och sin mors generation som huvudperson; jag skulle gärna läsa en roman av henne om en kvinna från 2000-talet.




fredag 8 juli 2016

Sommarens läsupplevelse redan nu

Är helt uppfylld av en återigen diger brittisk roman, den här gången En gud i spillror av Kate Atkinson. Jag kommer ihåg hennes debutroman från vidpass 1995 med den vackra titeln I museets dolda vrår, men sedan dess har jag underligt nog inte lånat Atkinson. Nu ska det bli ändring på den saken, så fort som möjligt vill jag ta mig an också Liv efter liv. En gud i spillror är en sorts fortsättning, eller pendang, till den - egentligen borde man väl ha läst Liv efter liv först.

En gud i spillror är en  medryckande, fascinerande, lärd, rolig/sorglig, berörande och underbart välformulerad roman, en episk familjeskildring från mellankrigstiden fram till våra dagar, med Teddy Todd som huvudperson. Vi får också följa hans fru, dotter, barnbarn och syskon. Men händelserna utspelas inte i kronologisk ordning - nej inte alls. Boken är berättartekniskt  mycket intressant, om än kanske något förvirrande ibland. Författaren är allvetande och vet vad som kommer att hända och vilka följderna av handlingarna blir. T ex vet läsaren hela tiden att Teddy kommer att överleva andra världskriget, även om han själv inte tror det.

Andra världskriget är närvarande i så många av böckerna jag läser. I färskt minne är t ex Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser. (Läsvärd även den, men helt annorlunda.) Jag läser En gud i spillror i ett flygplan på väg till Wien. Vi är högt ovanför Tyskland (eller snarare Polen) medan jag läser om Teddy som är stridspilot i RAF och bombar tyska städer. Andlöst fruktansvärda krigsskildringar. Välresearchat och trovärdigt. Men romanen är inte enbart en krigsskildring utan en brittisk, europeisk, samtidsroman. Det går inte att på ett par rader förklara vad den handlar om. Men mycket. Minnen, relationer, kärlek, livet, döden och annat viktigt. Läs den.

torsdag 23 juni 2016

Betalande gäster

Är alltid glad då filialbibliotekets hylla lockar med goda tjocka romaner som man genast vill låna och kasta sig över. Som den här på 600 sidor: Hyresgästerna av Sarah Waters. - Waters har gett ut flera historiska romaner med medryckande intrig och oftast lesbiska kärleksförhållanden; Hyresgästerna är den vid pass sjätte. Debutromanen Kyssa sammet, som jag tror är den enda jag tidigare läst av Waters, väckte uppmärksamhet då den utkom för en femton år sedan.

I Hyresgästerna är året 1922 då vi stiger in i Frances Wrays slitna hus vid en förnämare gata i London. Det är efterkrigstid, många unga pojkar och män har nyligen fått offra livet, så också Frances' båda bröder. 26-åriga Frances bor ensam med sin mor, efter att också fadern dött. Det visar sig att fadern fått familjens ekonomi i gungning och för att klara sig är man tvungen att ta hyresgäster, ett ungt par. För de två högreståndsdamerna är det inte lätt att ett modernt, högljutt och glatt par, ur tja, lägre medelklass, flyttar in.

Boken är underbart detaljerad - med ingående beskrivningar av interiörer, hushållsarbete, vardagsliv, förhållanden -  och mycket lång. Längden stör mig inte alls, boken är nämligen en verklig bladvändare. Den är en utmärkt tidsskildring, en relationsroman och en spännande bok. Ja, här tänker jag varken avslöja de dramatiska händelserna eller hur det slutligen går. Säger bara att boken är läsvärd.




tisdag 21 juni 2016

I en familj finns inga fiender

Helt plötsligt hade jag ingen bok på gång. Tack och lov hittades snabbt ett oläst loppisfynd i hyllan: I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén - hennes debutroman från 2009. Det finns så många (nya) svenska författare att det inte är riktigt lätt att hålla koll på dem alla,  men gärna vill jag läsa så många som möjligt. Tur alltså, att jag köpte denna pocket på traditionella loppmarknaden i Bromarf förra sommaren.

Boken handlar om en ung kvinna, Marie, som en dag sätter sig i bilen och flyr från sina två barn och sin man till ärvd gård på landet. Hon far i väg från de gråtande barnen allt medan mannen väser "Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack, Lämna sina egna barn. Fy fan.". Boken handlar om ångest och frustration, smärtsamma minnen, problematiska mor-och-dotter-relationer, moderskärlek och om det mycket förbjudna, att kanske inte riktigt kunna älska sitt barn.

Jag tycker, i synnerhet till en början, att boken inte känns helt trovärdig. Jag har invändningar mot den mystiska Jennie som dyker upp vid gården på landet och stannar där. Också Maries mamma, som även hon ramlar in på gården, blir luddig. Men trots att jag inte tycker om allting ser jag dock att romanen har många kvaliteter. Författaren skriver bra. Och det hon mycket skickligt får fram är huvudpersonens ambivalenta och komplicerade relation med fyraåriga dottern.

Jag inhämtar att Viktoria Myrén förra hösten kommit ut med en ny roman, hennes tredje tror jag. I det yttersta heter den och sannolikt  kommer jag att låna den  bara den kommer emot mig på bibbahyllan. Så pass intressant och välskriven är debutromanen i alla fall.




tisdag 14 juni 2016

Tisdagsklubben

Anna Fredrikssons tidigare tre romaner hade jag tyckt bra om, i synnerhet Augustiresan men också Sommarhuset, den första. Därför fick Tisdagsklubben följa med hem från Hedengrens bokhandel i Stockholm i våras då körsbärsträden blommade.

Tisdagsklubben blir man inte heller besviken på om man vill läsa i genren relationsroman och vardagsrealism. Tisdagsklubben kallas också feelgood-roman och okej, jag kan gå med på att slutet gör den till en sådan. Annars är jag inte förtjust i etiketten feelgood, i synnerhet inte om den sätts fel, i så fall förringar den.

Anna Fredriksson är bra på att skriva om relationer och konflikter inom familjen eller på arbetsplatsen. Tisdagsklubben är en bok om livsval och förändring med en huvudperson, Karin, som är drygt 60 år, ännu inte pensionerad men ganska snart. Hennes liv är invant, hon och hennes man är fast i gamla vanor och roller. Så där som det brukar vara. Mannens stroke och en matlagningskurs vänder upp och ner på allt. Tycker att boken kanske känns litet ytlig med för enkla lösningar på problemen, men läste den (ändå) gärna och ivrigt.



söndag 12 juni 2016

Jag gungar i högsta grenen

Den minnesvärda julen 1975 fick jag två nya finlandssvenska (ungdoms)romaner i julklapp: Natten är ännu ung av Lars Sund och Minnet av Michael av Marianne Backlén. Sann lycka för en svältfödd boknörd! Sedan dess har jag följt bägge författarnas författarskap.

Marianne Backléns senaste roman (typ den femtonde) Jag gungar i högsta grenen kom i höstas. Det är en blandning av fakta och fiktion; det är en roman om hennes familj och släkt där en av huvudpersonerna är litteraturvetaren och kritikern Ruth Hedvall, en släkting till henne som dog i ett bombanfall på Skatudden i Helsingfors under fortsättningskriget. En annan huvudperson är Maria, som väldigt mycket påminner om M.B. själv.

Liksom till förra romanen Eldfågelns dans, som handlade om dansare och balett, har Backlén researchat noggrant och resultatet har blivit en välskriven, intressant och läsvärd bok/roman/dokumentär om familjehistoria, Finlands historia, Europa, 1900-talet, mm, mm.

Det är också en utmanande bok med olika tidsplan och personer från olika tider som umgås och diskuterar.  Det är lätt förvirrande till en början men sedan går det bra att läsa. Man rycks med av historierna.

Boken är en historisk roman som gör ett svep ända från slutet av 1800-talet över hela 1900-talet, där krigen tar stor plats, till i dag. Det är en släktroman som med ett utmanande berättargrepp lägger ett pussel med händelser och personer. Boken är fascinerande men ingalunda lätt.

Marianne Backlén har i alla sina böcker på något sätt diskuterat mångkulturalism och invandring. Så också i den här. - Jag gillar boken.

lördag 11 juni 2016

En av oss sover

Läst i oktober 2015. Denna bok kommer evigt att stanna i mitt minne på grund av tidpunkten då jag läste den.

Danska Josefine Klougart skriver i sin hyllade roman En av oss sover om existentiella frågor. Språket är mycket poetiskt och sällsamt. Boken handlar om kärlek och död, om barndomens landskap, vemod och sorg. Lätt är den inte, med plats och tid som skiftar och tempus som ändrar liksom mitt i en mening, vilket innebär betydelseförskjutningar. Inte heller personerna är lätta att ha koll på.

Det här är dock inte invändningar; boken är fascinerande och vacker. Jag är i alla fall inte lika lyrisk som de flesta recensenterna, utan kan tycka att det blir för mycket ... till och med av det fina bildspråket.

Boken lämnar många frågetecken för en realist som mig. Det som blir kvar är dess stämning - men den vill man inte vara utan.

fredag 10 juni 2016

Fyrvägskorsningen

Maj 2016. Äntligen läser jag Tommi Kinnunens lovordade debutroman från 2014,  kandidat för Finlandiapriset det året. Jag lånar boken på Kulturkontakt Nords bibba - i svensk översättning. Neljäntienristeys har blivit Där vägarna möts vilket låter betydligt mera romantiskt än titeln på originalspråket.

Det visar sig att romanen är en fängslande, psykologiskt trovärdig och dramatisk släkthistoria med flera generationer av starka kvinnor i huvudrollen - och också en man. Den beskriver livsvillkor och attityder på landsbygden, med kriget som bakgrund.  -Boken är skriven på ett mustigt finskt språk (jag har varit på Akademen och bläddrat i den finska pocketen). Det var knappast lätt att föra över finskan till svenska. Men hallå, "ryggsäcksryss" inom citationstecken följt av en torr förklaring, när man kunnat använda påsaryss!

Romanen är läsvärd. Och vill man veta mera om personerna lär Tommi Kinnunens nya roman Lopotti också handla om dem, med den blinda Helena som huvudperson. Jag fick helt lämpligt uppleva Tommi Kinnunen live på Helsinki Lit i maj.

Böcker vi läst ... en lista

Här följer nu helt enkelt en lista på böcker jag läst sedan oktober 2015 fram till nu ungefär. Temat för min blogg är ju enligt underrubriken Böckerna vi läst sedan du lämnade oss ... Här är dom:

Josefine Klougart, En av oss sover
Anne Tyler, Den blå tråden
Therese Bohman, Den andra kvinnan
Johanna Holmström, Hush Baby
August Strindberg, Giftas
Maria Fogelberg Nelson, Ett olidligt tillstånd
Louise Walters, Mrs Sinclairs resväska
Peppe Öhman, Vackra människor
Jan Kjaerstad, Tecken till kärlek
Marianne Backlén, Jag gungar i högsta grenen
Agneta Pleijel, Spådomen
Jonas Hassen Khemiri, Allt jag inte minns
Karin Smirnoff, Under ansvar
Fredrik Backman, En man som heter Ove
Harper Lee, Ställ ut en väktare
Ian McEwan, Domaren
Jan Guillou, Blå stjärnan
Sabine Forsblom, Maskrosgudens barn
Jostein Gaarder, Sofies värld
Lawen Mohtadi, Den dag jag blir fri
Elena Ferrante, Min fantastiska väninna
Anna Bråtenius, Så som vågorna slår mot stenig strand
Sjón, Skugga-Baldur
Viveca Sten, I maktens skugga
Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser
Tommi Kinnunen, Där vägarna möts
Anna Fredriksson, Tisdagsklubben
Viktoria Myrén, I en familj finns inga fiender




Lästa böcker-häftet

Från trettonårsåldern och i mer än tio år framåt har jag kompletta listor över de böcker jag läst under året, prydligt förtecknade i ett blommigt Marimekkohäfte. Sedan började jag tyvärr slarva, men en hel massa listor på lösa lappar kan hittas här och där i hemarkivet.

Det var den lyckliga hösten under tidigt sjuttital då det kom en ny flicka till klassen. L. Hon var bland mycket annat gott också en bokläsare av stora mått liksom T och jag - de enda boklånarna i grannskapet dittills. Vi fick en ny bok- och bibblovän och genast vid nyår började jag på L:s uppmaning med mitt viktiga bokhäfte.

Nu tänker jag mig att bloggen blir det nya bokhäftet.

Böckerna vi läst sedan du lämnade oss

Viv läser heter min nya bokblogg, min första blogg någonsin. Snyggt namn eller hur?

Jag startar den i juni 2016, men tänker min vana trogen också blicka litet bakåt. Bloggen tillägnas minnet av min kära långvariga boksamtalsvän L i vars läskammare prasslet av boksidor tystnade förra hösten. Min blogg kommer att ha underrubriken Böckerna vi läst sedan du lämnade oss. (Underrubriken petar jag in vid tillfälle; har nyss kunnat konstatera att bloggdesign inte är mitt specialområde, he he.)

Jag har inte tänkt komma med djuplodande analyser, utan närmast vill jag få en lista på böcker jag läst. Men lite kommentarer blir det nog.

Jag läser ganska mycket,  har alltid en roman på gång. Precis i dag öppnade jag Hyresgästerna av Sarah Waters. Den verkar genast lovande, mera om den följer senare, skulle jag tro.