Binas historia

Min sista lästa bok för i år blev en alldeles fantastisk historia som faktiskt handlar om människans överlevnad. Det är Binas historia av norska Maja Lunde, en roman som nog kan karaktäriseras både som dystopi och apokalyps. Sånt läser jag ju inte så gärna, brukar jag deklarera. Men den här är som sagt fantastisk. Både ytterst läsvärd och synnerligen tänkvärd. Den utspelar sig under tre olika tider, 1850-tal, 2007 och 2098 och handlar om bin  -- och bidöden.

Rekommenderar den för alla.

För min del blir det så här på årets sista dag inga listor eller sammanfattningar över årets läsning, nej nej. Inte räknar jag heller hur många böcker jag hunnit med. I stället börjar också jag hänga på trenden (öh, är det en trend, eller hittar jag på det just nu?) med slow-läsning. Att låta boken ta den tid den tar, och är värd med tanke på författarens möda, låta texten sjunka in. Att sådant.

Lämpligt nog börjar jag slowläsningen med en finlandssvensk mastodont, nämligen Tre bröder av Joakim Groth. Ser fram emot den.

Gott nytt bokår! Jag återkommer om 660 sidor.

Omslagsbild från Pocketförlaget

Den svavelgula himlen

Bokårets karamell för mig var Kjell Westös Den svavelgula himlen. Jag såg förväntansfullt fram emot den, blev sprittande glad då den utkom - det var i maj-juni sisådär , skummade belåtet positiva recensioner. Och uppsköt sedan mitt eget läsande ända till november. Gäller att suga länge på konfekten.

Höga förväntningar alltså, och jag blev inte besviken. Jag tyckte mycket om boken. En stor episk roman som talar direkt till mig, en helsingforsskildring som handlar om mänskor, miljöer och tider som berör just mig. Samtidigt som den berör och talar till läsare i andra länder och miljöer. Den handlar om vänskap och kärlek, svek och minnen.

En stor läsupplevelse.

Omslagsbilden från Schildts & Söderströms

Egalias döttrar

Norska feministklassikern Egalias döttrar av Gerd Brantenberg vänder effektivt upp och ner på alla våra uppfattningar om könsrollerna. Boken utkom på norska 1977 och ett par år senare på svenska i översättning av Ebba Witt-Brattström. Det var under kvinnolitteraturens och feminismens aktivaste tider och boken är präglad av sitt sjuttiotal. Den är en tankeväckande satir som visar att språket har makt.

Landet Egalia är ett matriarkat. Kvinnorna har makten medan männen sköter hem och barn och tvingas börja bära "pehå" då de kommer till tonåren. Osv. Allt är mycket konsekvent genomfört av författaren. En upptäcker hur mycket i vårt språk som grundar sig på man, män-, herr- etc etc.

Handlingen i boken är inte direkt spännande och personerna inte särskilt mångbottnade. Det är saken som är viktig. Och ack så aktuell också i dag. Tänk på #metoo och #dammenbrister; vi har inte nått så långt som en kanske hade trott.

Återknöt gärna bekantskapen med Egalias döttrar och söner. Vill minnas att jag inte läste den helt och hållet då det begav sig.

Lånade in bilden av bokomslaget från Pinterest

Elden leende

Läste en underbar bok. Läste den lagom långsamt, delvis under några timmar på ett tåg. Den talade till mig genast från de första sidorna.

Boken i fråga är inte en roman faktiskt, utan en essä. Det är Henrika Ringboms Elden leende med underrubriken Berättelse från en resa till Japan.

Det är en reseskildring, av en yttre och inre resa. Japan har för Ringbom länge varit ett längtans land. Äntligen reser hon dit, mycket för att försonas med flera förluster hon drabbats av. Hon vandrar, reflekterar, iakttar och tar till sig av det japanska sättet att förhålla sig till livet och döden.

En mycket fin och poetisk bok.

Omslagsbild från Förlaget

Future Perfect

En litteraturkritiker skrev att varje bok är värd minst en veckas läsning för att man ska kunna säga någonting om den. Håller med.

Men, nåja,  ibland blir det bara så bråttom. Hade två kvällar på mig att läsa romanen Future Perfect på nästan fyrahundra sidor av den svenska författaren Mara Lee (f. 1972). Slutet av boken intogs på ett café precis före bokcirkelträffen.

Hade inte riktigt hunnit smälta boken då jag kom med mina smått förvirrade tankar om den. Men kontentan var typ så här:

I synnerhet första delen av boken  (före Paris) är helt enkelt väldigt, väldigt bra. På landsbygden någonstans i Skåne möter vi bröderna Lex och Trip (så olika varandra), deras mamma Dora (så omoderlig) och flickan Chandra (så annorlunda). Det är andlöst och hudlöst, tragiskt och hjärtskärande. Om utanförskap, om föräldra-barnrelationer, om att avvika från normen, om rasism, om skvaller, rykten och oförståelse, om att bli övergiven. Men också om gemenskap och kärlek. Mycket om tyger, klänningar och konstiga lekar. Sedan händer någonting som splittrar huvudpersonerna.
Större delen av boken utspelar sig efter det i Paris.
Det finns ytterligare en bok i boken, en fiktiv våldsam historia om klänningar och kvinnor. Mycket märklig, men någon sorts förklaring till den kommer mot slutet av romanen. Slutet på Future Perfect är inte helt tillfredsställande i mitt tycke, men en del trådar knyts ihop.

Alltnog, detta är en äkta roman, en komplex berättelse av en ytterst beläst och språkligt begåvad författare.

Med andra ord, återigen en läsupplevelse, annorlunda och fantastisk - och lite obehaglig.

Mästaren och Margarita

Många långa höstveckor tog det för mig att lappa ett av hålen i min bokliga bildning. Puh, det var nog en ansträngning, det medges. Men väl värt mödan!

Den finska titeln Saatana saapuu Moskovaan säger en del om vad den här ryska klassikern handlar om. En mystisk man med sitt följe (bl a en svart katt) kommer till Moskva och skapar kaos. Boken i fråga är Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov (1891-1940), en roman som utgavs i slutet av 1960-talet och första gången på svenska 1971. Med andra ord långt efter författarens död. Men tänk att boken överhuvudtaget kunde utkomma under sovjettiden med tanke på den samhällskritik den innehåller.

"Bulgakovs roman är en satir över kultur- och teatervärlden i Moskva på 1920-talet som växlar mellan fars och tragedi" meddelar texten på bakpärmen. Händelserna i boken är våldsamma, farsartade, kafkaaktiga. Halsbrytande är bara förnamnet. Det är satiriskt, absurt, tragiskt och humoristiskt. Bråd död. Äkta kärlek. Religion och ateism. Ett enormt persongalleri. Läs gärna om bokens handling och personer på wikipedia och t ex den här artikeln om vad boken betytt för en läsare.

Mästaren och Margarita spelas på Teater Viirus i höst. Väntar med spänning, ska se den om ett par veckor. Boken blev en verklig upplevelse, trots mina inledande besvär med att riktigt komma igång med läsningen.

De polyglotta älskarna

Oktober springer i väg och det ser ut som om jag legat på latsidan med läsandet. Men icke. Min tid upptas av en klassiker, nämligen Mästaren och Margarita, teateraktuell i höst. Mera om den läsupplevelsen följer senare.

Här emellan blev det en bok som ska avhandlas i läsecirkeln i kväll: De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Romanen fick Augustpriset 2016. Synnerligen väl värd priset, kan jag genast säga.

De polyglotta älskarna är en fascinerande bok, skickligt skriven på ett mycket rikt språk med ett imponerande intressant ordförråd. Romanen består av tre olika delar som hör ihop med varandra, men berättas av tre sinsemellan totalt olika personer, Ellinor, Max Lamas och Lucrezia.  Personernas förhållande till varandra klarnar så småningom. Ett väl fungerande berättargrepp - men också ganska utmanande.  Det lönar sig att ge texten tillräcklig tid, både för att riktigt njuta av språket och formuleringarna och för att kanske fundera lite på referenser (t ex till Michel Houellebecq) och symboler (som speglar).

Omslagsbild från Albert Bonniers Förlag

Djävulen är en lögnare

Helsingfors har många ansikten. På en författarträff  häromkvällen upplästes några avsnitt om staden Helsingfors ur Kjell Westös och Joakim Groths nya romaner. Salutorget, södra stadsdelarna, sådant.

I romanen Djävulen är en lögnare av Sara Razai (utkommen 2016 på Förlaget) är det förorten Gårdsbacka som beskrivs. Där har flickorna, bästisarna, Meri och Hope växt upp. Hope och hennes mamma har efter tio år i Finland blivit deporterade tillbaka till Kamerun. Meri är så ensam utan sin bästa vän att hon överhuvudtaget inte kan fungera. Meris mamma, fångad i ett nytt förhållande i grannförorten, är inget stöd alls. Meri har fastnat i lägenheten, ensam, håglös och utan sammanhang med facebook som enda sällskap.

Boken utspelar sig under en enda händelserik dag, den andra november 2011. Huvudpersonen växlar i de olika kapitlen. Vi får dagen skildrad genom Meri, Hope och mammorna Aina och Gloria.  De fyra personernas tankar och minnen vidgar berättelsen till att omfatta hela deras liv. Miljön är både Gårdsbacka och stadsdelen New Bell i Douala i Kamerun.

Det är en bok om utanförskap, klasskillnader, kulturskillnader, döttrar och mödrar och livsval; att kanske få ett hopp och hitta sin väg. Mycket fint och träffsäkert skildrade miljöer och personer, stämningar och känslor. (Boken borde förresten absolut översättas till finska.)

En berörande bok som väckte många tankar och kommer att stanna i minnet. Tyckte mycket om den.  -Att min bokcirkel hade besök av Sara Razai gjorde upplevelsen av boken ännu djupare.

Omslagsbild från Förlaget

Kati-böckerna

Slår ett slag för Litteraturbanken, projektet och webbsidan som gör svenska klassiker tillgängliga digitalt. Bland mycket annat fint hittas nu också Astrid Lindgrens flickböcker från femtiotalet här, Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris. Har roat mig kungligt i veckan.

Kati-böckerna läste jag senast i betydligt yngre ålder, vidpass 1972. Gillade då och det blev ett kärt återseende nu. Läste med stor förtjusning. Det lönar sig att också läsa den intressanta introduktionen av Birgitta Theander som berättar om hur man presenterat Astrid Lindgrens författarskap, synen på flickböcker och sätter Kati-böckerna i ett sammanhang.

Projekt Panama

Då verkligheten överträffar fiktionen. Läste den superintressanta boken Projekt Panama med underrubriken Ett år med världens största läcka av journalisten Minna Knus-Galán, känd från granskande program på teve, både på svenska och finska.

Det är alltså fråga om dokumentärlitteratur om undersökande journalistik. Skatteparadis är ämnet. Kommer inte ihåg att jag just alls skulle ha skrivit om faktaböcker i bloggen. Ofta sträckläser man inte den sortens böcker från pärm till pärm, men det kan man gott göra med Projekt Panama.

Världens största läcka handlar om miljontals läckta dokument och hundratals grävande journalister i många länder.  Efter ett års intensivt hemligt arbete -samarbete dessutom- släpper journalisterna nyheten - samma dag, samma klockslag i alla länder. Boken visar vad seriös, undersökande journalistik kan åstadkomma, hur enormt viktig den är.

Och den avslöjar hur otroligt ruttet det är med skalföretag, postlådebolag i skatteparadis. Girighet går före allt, ifall någon trodde annat.

En mycket läsvärd bok!

Strandsommar och Farväl för nybörjare

Läste ytterligare två amerikanskor - som hittades i olika hyllor på biblioteket. Anita Shreve ställs i hyllan för underhållningslitteratur, i alla fall på min filialbibba. Medan Anne Tyler är bland romanerna.

Strandsommar av Anita Shreve är den populära författarens ungefär femtonde roman. Hon blev känd med Pilotens hustru, och också andra titlar låter bekanta. Jag har läst ett antal av hennes romaner vill jag minnas, även om jag inte riktigt hade koll på saken då jag lånade den här. Strandsommar läses lätt, inget tuggmotstånd. Sorg, kärlek, relationer, (triangel)drama. Shreve kan formulera sig och har ett flytande språk, översättningen verkar löpa, handlingen är nog intresseväckande (om än litet sökt), många detaljer, stämningar och känslor beskrivs mycket bra. Ändå är det någonting med både intrig och personskildring som gör att boken inte kommer att lämna djupare spår. Även om jag skriver under att Shreve levererar kvalitetsunderhållningslitteratur.


Pulitzerprisbelönta Anne Tyler med ett tjugutal romaner bakom sig är för mig en gammal favorit, vars böcker jag läst allt emellanåt sedan sjuttitalet, typ. Nu blev det Farväl för nybörjare (2013),  Tylers näst(näst?)senaste bok skulle jag tro.

Här träffar vi bokförläggaren Aaron, en man i trettifemårsåldern med ett lätt handikapp som nyligen förlorat sin något äldre läkarhustru Dorothy i en ovanlig olycka. De var nog ett ganska omaka par. Via Aaron, och också Dorothy (hon besöker honom ibland), tecknas en bild av deras relation och äktenskap. -Det är en bok om sorg, om att ta farväl och om att gå vidare. Den är dock inte Tylers bästa bok, tycker jag. Karaktärerna fångar en inte riktigt, de är inte såå intressanta eller minnesvärda. Men boken har ändå de typiskt tylerska charmiga dragen av lågmäldhet, vardaglighet, humor och empati.

Omslagsbild från Wahlström & Widstrand

Omslagsbild från Massolit förlag

Lila

Marilynne Robinson har en tid hört till dem vars namn kommer upp då det handlar om möjliga nobelpristagare. Jag läste hennes roman Lila om kärleken mellan en yngre kvinna och en äldre präst. Jag hade inte tidigare läst någonting av denna amerikanska författare, som hyllades genast från debuten med Housekeeping (1980). Hon har bara kommit med tre romaner efter det, Gilead (2004), Home (2008) och Lila (2014).

Den unga kvinnan Lila har haft en hård uppväxt under depressionen i 1920-talets USA. Försummad och vanskött i sitt hem, bortförd (och räddad) av en fattig kvinna till hårt luffarliv på vandring efter arbete (à la Vredens druvor), slutligen på en bordell. Senare hamnar hon nära den lilla staden Gilead (ett bibliskt namn) och möter där John Ames, en gammal präst som är änkling. Lila är van att vara ensam, hon undrar ofta om hon är galen, men hon dras till den vänlige mannen. Romanen handlar mycket om att bli övergiven, om ensamhet och sorg, om längtan efter att vara en del av, men hela tiden känna lockelsen av att ge sig av. Den innehåller många bibliska citat och religiösa och existentiella spörsmål.

En mycket fin bok med ett vackert språk. Definitivt en läsupplevelse. Läses långsamt.

Omslagsbild från Weyler förlag.

Strandcaféet

Efter Sommarön fortsätter jag till feelgood-genren och läser en roman vars omslag lockar med en pastellig bild av strand med badhytter. Lämpligt när man desperat vill hålla kvar sommaren ett litet tag till. Det är boken Strandcaféet av brittiska Lucy Diamond. Det glassiga namnet visar sig vara en pseudonym för Sue Mongredien, författare av barn- och ungdomsböcker.

Strandcaféet levererar precis det en bok i genren ska. Nämligen ett lyckligt slut efter en del smärre motgångar för huvudpersonen. Den innehåller obligatoriska ingredienser såsom vimsig huvudperson med trassliga relationer som dock finner sig själv, kärlek, uppbrott, arv, strandcafé (alternativen hade varit bokhandel eller pensionat), pittoresk miljö och vänskap. Avkopplande läsning, ifall sådan önskas. Kvalitets-feelgood, skulle jag påstå.

Omslagsbild från Printz Publishing

Sommarön

Det är en varm och vacker augustisöndag. Trollsländorna flyger som besatta, vinden susar i trädkronorna men det blåser inte i min soffgunga. Blåbären är plockade, kantarellerna rensade och dagen är min. Jag har inte läst deckare på evigheter. Har nästan helt slutat, även om jag periodvis tankat stora mängder i genren. Men nu är det perfekt läge för finlandssvenska sommarmysdeckaren Sommarön av Eva Frantz - nyligen utkommen som pocket och inköpt av mig.

Så roligt! Redan från första sidorna märks det att Sommarön har det en deckare i trivselfacket ska ha. Det var bara att läsa tills boken var slut. Den är skriven med författarens /journalistens flytande penna, säkra språk, skarpa sinne för mänskotyper, miljöer, detaljer och tidstypiska markörer. Samt humor. Den är dessutom lagom okuslig och oblodig (trots allvaret i det som allt grundar sig på). Riktigt bra, tycker jag. Tänker absolut vara snabbare med att ta mig an Frantz' nya deckare som utkom i dagarna. Blå villan heter den.

Omslagsbild från Schildts & Söderströms webbsida

Celestine

Kom återigen att läsa en bok av en av dessa poetiska unga danska begåvade kvinnor, den här gången Olga Ravn (född 1986). En annan poetisk dansk författare är Josefine Klougart - de är dock poetiska på olika sätt, Olga och Josefine.

Läste Celestine i svensk översättning. Det är Olga Ravns första prosabok, en till omfånget liten roman på 160 sidor, men låt inte skenet bedra här heller - det tar tid att läsa dessa sidor. Celestine handlar om en ung kvinna anställd som lärare på en internatskola inrymd i ett slott. Och om Celestine, en flicka som enligt legenden har blivit inmurad där i en vägg som sextonåring - på 1500-talet ca. Huvudpersonen blir besatt av historien om Celestine. Hon upplever att hon är Celestine och börjar gå omkring i internatskolans korridorer på natten iklädd en vit klänning.

Sekvenserna om Celestine vävs in i det som huvudpersonen (vi får inte veta hennes namn) berättar om sig och sin situation och de existentiella frågor hon tampas med: en uppväxt som skilsmässobarn med många styvsyskon, huvudlöss, dåliga tänder och inga regelbundna måltider. Sedan livsångest, ensamhet, oförmåga till kärlek, önskan att älska. Den diffusa pojkvännen Kim, svårigheten att vara den yngsta läraren knappt äldre än eleverna, men ändå inte ungdom längre. Sådant.

Olga Ravn kan verkligen skriva och boken väcker nog mitt intresse och stannar kvar i mig. Men har i alla fall just nu känslan av att jag inte kommer att läsa flera Ravn.

Omslag från Wahlström & Widstrands webbsida

Det förlorade barnet

Neapelkvartetten komplett. Har precis läst ut fjärde delen - kunde inte hålla mig längre. Men hela sommaren valde jag andra böcker, för att ha den här upplevelsen framför mig ännu ett tag. Jag talar förstås om Elena Ferrante och Det förlorade barnet.

Som jag skrivit tidigare hör jag till dem som genast fångades av den storslagna berättelsen om väninnorna Elena och Lila från Neapel och samhällsförändringar och skeenden i Italien från femtiotalet fram till början av 2000-talet. Sista boken, Medelålder och åldrande, omspänner trettio-fyrtio år av huvudpersonernas liv. Den här boken handlar (liksom de tidigare) om vänskap, kärlek, kvinnors villkor, arbete, karriär, klasskillnader, politiskt klimat, maffiametoder och våld. Ångest och förlust. Och framför allt om Lila, alltid i fokus, men ändå i utkanten, omöjlig att greppa. I sista delen knyts händelser ihop och förklaringar ges, men inte till allt.

Kommer länge att leva med de här litterära gestalterna och stämningen i böckerna. - Serien ska visst filmatiseras, var det inte så? Det har skrivits massor om romanerna. Nu efter läsningen tar jag fram Robin Valtialas recension av hela serien. Bra analyser.

                                                    Bokomslaget från Norstedts webbsida

Det måste vara här

Jag gillar att botanisera i bibbahyllor,  i all synnerhet på sommarbibban (som är i Bromarv) och snubbla över intressanta men för mig okända författare och böcker. Maggie O'Farrell var ett sådant oskrivet blad för mig. Hade sett namnet men inget mer. Lånade genast Det måste vara här (från 2016), en roman på nästan 500 sidor, som visade sig vara en mycket bra bok.

Romanen handlar om Daniel Sullivan, en krisande man mitt i livet. Och hans familj. Och besvärliga relationer. Samt minnen. Daniel är amerikansk lingvist, bosatt på den irländska landsbygden med sin andra hustru, världskänd skådespelare som dragit sig undan till ett ensligt beläget hus. Paret har två barn och båda har barn från tidigare förhållanden. Historien berättas i episoder, kapitel, ur olika personers perspektiv. Tiden växlar också. I början av varje kapitel anges vem som är i fokus, årtal och plats. Berättargreppet fungerar och jag gillar boken. Tänker definitivt läsa också annat av författaren, t ex Sommaren utan regn, som verkar vara omtalad.

Bokomslaget från förlagets webbsida, Etta förlag

Äkta amerikanska jeans

Jan Guillous romanserie Det stora århundradet som handlar om 1900-talet är den ultimata semesterläsningen. Läste sjätte delen Äkta amerikanska jeans som utkom i fjol. Jag är faktiskt förtjust i böckerna och gillade också den här. Vi har nu kommit fram till 1950-talet, huvudperson är Eric, den tredje generationen i familjen Lauritzen genom vilken 1900-talet skildras. Eric, typ nio år när boken börjar år 1953, har antagligen vissa likheter med författaren själv.
Jan Guillou har verkligen en flytande penna. Jag kommer naturligtvis att läsa de följande delarna också, det lär ska komma några till.

Omslagsbilden från Piratförlagets webbsida

Den blinda fläcken

Glad att jag läste den ganska färska finlandssvenska romanen Den blinda fläcken av Henrietta Clayhills. Den utkom 2016 på Vilda förlag.

Boken handlar om kulturskillnader och relationer, om hur svårt det är för en utlänning, en invandrare att komma in i det finländska samhället. Här handlar det inte om flyktingar och asylsökande som har svårigheter av annan art, utan om personer som flyttat till Finland för kärlekens skull.

Huvudperson i romanen är Erika, journalist och ensamstående mamma till två barn. Hon och barnen flyttar till Irland för några år. Erika ska jobba som frilansutlandsreporter i sitt drömland. Där träffar hon en kanadensisk man, Derek, som följer med till Finland när familjen flyttar tillbaka. Hur ska förhållandet överleva i ett samhälle som inte vill ta emot en utlänning?

En välskriven bok. (Föredömligt korrekturläst.) Författaren har själv jobbat som journalist, vilket märks på stilen i boken. Den är närmast berättande.

                                                   Omslagsbild från Vilda Förlag

Vildsvin

Vildsvin heter finlandssvenska Hanna Lutz' debutbok som utkom på Förlaget i år. Intressant nog har boken först utkommit på danska, i Danmark, 2016. Hanna Lutz är numera bosatt i Danmark, men boken är skriven på svenska.

Vildsvin är en liten bok, knappt hundra sidor lång. Den handlar om människor i en liten by i en avlägsen trakt någonstans i Småland.  Och om vildsvin. Om människans förhållande till naturen. En del av personerna fascineras av vildsvinsflocken som finns i trakten, för andra innebär djuren endast förstörelse. Det är en ganska mystisk bok där vi i korta avsnitt får möta några personer, som dock förblir distanserade. Språket flyter vackert, texten förmår fånga en. Det lönar sig att läsa långsamt. Det är en gåtfull bok, men den har faktiskt det där suget, en originalitet, som gör att man gärna läser den.

Omslagsbild från Förlagets webbsida

Kommunist i kalsonger

Semesterläsningen fortsätter: Vilken fin titel och vilket härligt omslag! Den här boken måste naturligtvis få följa med ut till landet i bibbakassen.

Kommunist i kalsonger är en charmig liten roman av argentinska författaren Claudia Piñeiro. Det är en roman med självbiografiska drag. Här blandas fiktion och verkliga händelser. Claudia är tretton år gammal sommaren 1976 då president Isabel Peron störtas och en militärjunta under ledning av general Videla tar makten. Historien berättas utifrån flickans trettonåriga perspektiv. Det är hennes minnen - sanna eller falska. I fokus för berättelsen är Claudias pappa, kommunisten i kalsonger; boken blir ett porträtt av honom. Flickan är mest intresserad av att smälta in bland kompisarna samtidigt som hon förstår pappans politiska åsikter och engagemang. Mycket intressant att läsa om den här tiden i Argentinas nutidshistoria.

En läsvärd bok!

(Boken heter faktiskt Kommunist i kalsonger, trots bilden ovan  från Leopard förlag.)

Så nära barfota

Jag är gärna en slumpläsare som läser det som kommer i min väg. Behövde lite lämplig sommarlektyr och ramlade över en ganska färsk svensk roman på filialbibban, nämligen Så nära barfota av Marie Hedegård. Det är hennes debutroman och en bok jag aldrig hade hört talas om, men just så ska det vara på bibban, man ska göra fynd.

Boken handlar om en kvinna mitt i livet, med livskris. Det är Ellen, gnällig och präktig, som närmar sig de femtio, har utflugna barn som hon saknar, en man som hon inte har några känslor för längre - om hon ens någonsin haft, ett jobb hon inte står ut med. En resa till Ghana sätter igång förändring och ger självinsikt. Hmm, hoppas det här inte låter banalt. För det är det inte, utan en väl genomarbetad debutroman, tycker jag.

En välskriven bok, men några korrfel irriterar. Hallå förlaget, satsa på hederlig korrekturläsning. Redan ett tyrckfel stör (och här är flera) och det är alldeles otroligt störande då dottern Malin helt plötsligt får heta Lisa, inte bara en utan två gånger.

Rekommenderas som god hängmattsläsning.

Omslagsbild från Lindelöws webbsida

Ett litet liv - och bloggen blev ett år

-Men hej, hördu, du kan väl också börja blogga? Så brukade min bästa boksamtalsvän ibland glatt uppmana mig för några år sedan. Men jag hade då inget behov av en egen blogg - jag följde ju hennes.

I juni i fjol, lagom till L:s födelsedag, kom jag sedan på tanken att börja med den där egna bloggen i alla fall. Till minnet av min kära vän liksom. Med risk för att verka patetisk kanske - men det bjuder jag på.

Ettårsjubileet för Viv läser firas med läsandet av en stor amerikansk roman, Hanya Yanagiharas   Ett litet liv. Den här boken på över sjuhundra sidor har varit mycket omtalad och nominerats till en massa priser. - Ack hur gärna hade jag inte hört L:s omdöme om den!

Ett litet liv har genast från början det där svårförklarliga någonting, som omedelbart fångar en. Ändå är upplägget i sig inte originellt, vi får följa fyra killar från tiden på college under några decennier framöver. Det handlar om deras inbördes vänskap, deras studier och karriärer, deras bakgrund. Föga ovanligt alltså. Om det inte vore för Jude, den av huvudpersonerna som inte vill avslöja någonting alls om sin traumatiska barndom för de andra. Han är djupt ärrad, svårt skadad fysiskt och psykiskt, han skär sig, är självmordsbenägen. Hans outhärdligt grymma historia kommer fram i portioner under berättelsens gång.

Det blev en intensiv läsning. Blev djupt påverkad. Boken är en verklig bladvändare. Den har fått olika omdömen - alla recensenter är inte lika tagna. Det är en bok man måste få diskutera med andra som också läst den.

Omslagsbild från Albert Bonniers förlag

Tre städer

Långhelg på landet och jag märker att tre städer är huvudpersoner i den lektyr jag tagit med mig. Stockholm, Sankt Petersburg och Istanbul.

Det är Fogelström-år i år, det har gått hundra år sedan den svenske författaren Per Anders Fogelström (1917-1998)  föddes. Han är känd särskilt för sin härliga Stockholmsserie, som inleds med Mina drömmars stad (1960). Jag älskade den serien som jag läste första gången som fjortonåring, och har läst åtminstone en gång till sedan dess. I ena bokcirkeln tänkte vi diskutera Mina drömmars stad i höst. Först opponerade jag mig lite mot detta och muttrade oroligt en stund. Jag var rädd att böckerna skulle ha förlorat sin glans för mig. Men nej, märker jag nu när jag läser. Kärleken har bestått, Mina drömmars stad har hållit och är värd att (om)läsas. Henning, jag mindes dig så väl!

S:t Petersburg är av olika anledningar aktuellt för mig. I S:t Petersburgs pärlor av Kristina Rotkirch och Elena Hirn berättas om sevärdheter, museer och människor i metropolen nära oss  av två författare som verkligen känner staden. Läsvärt. Mycket nöjd med mitt inköp.

Nobelpristagaren Orhan Pamuk var det stora namnet på Helsinki Lit i år, för ett par veckor sedan. Det var en verklig upplevelse att lyssna på honom som en superb avslutning på ett par inspirerande dagar. Jag hade hans bok Istanbul med mig, men ställde mig ändå inte i den långa signeringskön. Istanbul är en härlig bok, en kombination av självbiografi och Istanbul-skildring späckad med fina svartvita fotografier. Istanbul är en av mina drömmars städer som jag tyvärr inte besökt på riktigt, men väl via litteraturen.

Omslagsbilder härifrån och härifrån

Sommarleken

Hade med mig Sommarleken (2016) av Ellen Mattson som lätt lektyr på en liten resa. Men skenet bedrog, det var trots allt ingen idyll som dolde sig bakom den sommarfagra pocketpärmen.

Boken utspelar sig på västkusten, i vackra Bohuslän där författaren också enligt pärmtexten är bosatt. Det här är Ellen Mattsons (född 1962) nionde roman. Jag har inte läst henne tidigare.

"En viss undergångsstämning" skrev jag nyligen om Philip Teirs nya bok. I den här romanens sommartillvaro anas också snart ett stråk av någonting liknande, om inte undergång så i alla fall en olycksbådande atmosfär.

Boken utspelar sig i slutet av sjuttiotalet, det kan man utläsa via fina inströdda tidsmarkörer.

Huvudperson är flickan Sandra, i sexton-sjuttonårsåldern, som av en slump springer in i trädgården till en stor, vacker, vit, smått förfallen sommarvilla i innerskärgården. Det hon ser framför sig är vackert som en tavla, bilden av sommarparadiset med en äldre kvinna i röd klänning och tre ungdomar, fascinerande annorlunda i gamla sommarkläder, sittande på gräsmattan. Först stirrar de alla på Sandra utan att säga någonting.

Sandra gör sig bekant med syskonen och deras farmor, och mer därtill. Hon börjar komma tillbaka dagligen, hon deltar i utflykter och kalas. Hon tränger sig på, hon blir som besatt av dem - mera av farmodern, huset och platsen än av ungdomarna, som inte heller släpper henne riktigt nära.

Boken fascinerar - en välskriven, psykologisk skildring som med skickliga små medel skapar en aning om att någonting kommer att hända.

Omslagsbild från Albert Bonniers förlag

En syster i mitt hus

Har läst ganska många av Linda Olssons romaner och nu, som sista bok i april, den nyaste En syster i mitt hus. Hennes böcker omtalas som "gripande" i förlagstexten på bakpärmen. Det stämmer,  det finns alltid något inslag av sorg, skuld och förlust i hennes böcker. I den senaste boken handlar det om en förlorad syster.

Linda Olsson har ett vackert språk. Man fängslas också av handlingen. Men ändå är det något som stör mig en smula med hennes böcker, någonting i skildringen eller rentav i det vackra språket? Trots detta läste jag i alla fall gärna En syster i mitt hus, där två systrar äntligen kommer varandra närmare. De avhandlar olika minnen, svåra barndomsminnen, såriga relationer och kommer kanske till självinsikt. Detta sker i vacker miljö i ena systerns spanska hus, mot en fond av blått hav och svalt vitt vin på terrassen.

                                                        Omslagsbild från Brombergs

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

En ledig kväll var det läge för lite feelgood, spansk sådan. Det blev en bok med möjligast lång titel, Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré av Mamen Sánchez.

Vi har juristen Cecilia, drygt fyrtio, som blivit lämnad av sin man och ska skapa sig en ny tillvaro. Lämpligt nog äger hon ett stort, gammalt hus i Madrid efter sina morföräldrar. Det ska renoveras, beslutar hon,  och bli ett litet pensionat för kvinnliga studenter. Sedan blir det förvecklingar, komplikationer, romantik, dramatik och osannolika sammanträffanden. Underhållning för en kväll (eller två, om man inte är likadan nattuggla som jag). Lämnar dock inga större spår.

Omslagsbild härifrån

Så här upphör världen

Jag hör till dem som gillade Philip Teirs debutroman Vinterkriget och jag tycker också om hans nya roman Så här upphör världen, som utkom förra månaden. Det är något med hans sätt att fånga miljöer och stämningar som tilltalar mig, liksom personskildringen.

Så här upphör världen är en relationsroman av den lågmälda sorten. Den handlar om en typisk kärnfamilj med två barn, tio och tretton år, på semester i en gammal sommarvilla i Österbotten. Man anar att äktenskapet är i någon sorts kris. Dessutom är klimathotet ett stort tema i romanen. En viss undergångsstämning genomsyrar hela boken, små och större sönderfall och katastrofer sker eller hotar ske. - Genom berättarperspektivet som växlar får vi de olika personernas version av samma händelse eller situation.

Teir är en god samtidsskildrare - läste med behållning. Möjligen skulle jag ha önskat mig lite mera bok, den är inte precis tjock. Ser fram emot diskussionen med bokcirkeln i mitten av maj, mångahanda åsikter brukar framföras.

Om du vågar

Megan Abbott omnämns som deckarförfattare på bakpärmen till Om du vågar. Äsch en deckare, tänker jag, men okej låt gå. Efter läsningen kan jag bara konstatera att också om mordfallet utelämnats hade jag tyckt att det här var en väldigt spännande bok. Det här är en roman, en thrillerartad psykologisk roman.

Välskriven, välformulerad, nyanserad. Om ett cheerleadinglag på en high school, om maktkamp, intriger och kniven i ryggen bland ett gäng glitterklädda, brunsprejade, hästsvansförsedda flickor. Beth och Addy har dittills varit de ledande i gruppen, men maktbalansen ställs på ända då laget får en ny coach. Mycket spännande, trots en del utdragna partier om otaliga stunts, pyramider och annan akrobatik.

Det är Addy som berättar; allt vi får veta får vi veta genom henne. Det vi inte vet är om hon är en pålitlig berättare. Berättar hon sanningen?

En bladvändare. Kan inte påstå att jag trots allt tyckte särskilt mycket om boken, men rasande skickligt skriven är den.

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Behövde snabbt lektyr och gjorde ett trevligt fynd i närmsta bokhylla (tillhörande lille A:s mor): Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Den utkom på svenska redan 2008; jag hade nog sett den i bokhandeln, men alltså inte läst.

En intressant berättad roman om kulturkollisioner, om språk, ord, grammatik, identitet och kärlek. I synnerhet i början av boken är jag så fascinerad av kompositionen och sättet att belysa verkligheten för den unga kinesiskan Zhuang, hemma från landsbygden i Kina, som ensam och nyanländ i London försöker lära sig språket och  klara sig i en för henne helt obegriplig värld. Hon orienterar sig i tillvaron med hjälp av en ordbok. Hennes reflexioner och kommentarer är ofta roliga och ytterst tankeväckande. Kulturskillnader och -krockar i högsta grad. Man inser hur mycket av kulturen det finns bakom sättet vi uttrycker oss på. -Även om boken kanske går lite på tomgång någonstans i mitten är slutet åter berörande och sorgmodigt. Läsvärd!

Effekten av Susan

Läste precis en artikel på nätet om elitpanik, dvs om de superrika i USA som förbereder sig inför  naturkatastrofer, krascher eller totalkollaps av samhällets nuvarande ordning genom att hamstra vapen, mat mm i säkra bunkrar på isolerade platser. Planer lite åt det hållet hade visst också Framtidskommissionen i Peter Høegs senaste roman, den thrilleraktiga Effekten av Susan som jag nyss läst.

En spännande och fartfylld roman med en smått svårgreppad handling. En nog så välskriven, medryckande och högst høegsk roman med humoristiska inslag och späckad med naturvetenskapliga och tekniska beskrivningar. Huvudpersonen, superkvinnan Susan (litet av Lisbeth Salander i henne) är fysiker -en mycket kompetent sådan och dessutom utrustad med en alldeles speciell egenskap, effekten hon har på andra personer. Hennes man och barn är likaså specialbegåvade på olika sätt.

Peter Høeg kan skriva, ja. Men ändå säger jag nja, nej till boken. Den är inte för mig. Blir inte berörd av superbegåvade karaktärer som är utan djup. Endimensionella. Boken lämnar faktiskt inga djupare spår även om jag inser att den är ett slags kritik av vår samhällsutveckling.

Stilla dagar i Mejlans

Tillbringade några dagar med Otto - Claes Anderssons alter ego bekant från Ottos liv - i nya romanen Stilla dagar i Mejlans. Jag tycker om många fina dikter av Claes Andersson, men det är främst hans romaner som följt mig, börjande med Bakom bilderna från början/ mitten av sjuttitalet. Vilket enormt intryck den gjorde på mig! Då när det begav sig var jag också mycket förtjust i Den fagraste vår (från 1976, omläst någon gång).

Otto, en åldrande man - händelsevis författare, psykiater, jazzpianist och samhällsaktiv - reflekterar i Stilla dagar i Mejlans över högt och lågt, på sitt underfundiga och (galg)humoristiska sätt. Hans ämnen sträcker sig över psykvård, politik, krig, sjukdom, åldrande och död med nedslag också i den egna barndomen. Allt låter ju inte så muntert, men Ottos / författarens mänskliga synsätt, inlevelse och uppriktiga ilska över orättvisor i kombination med den utmärkta formuleringskonsten gör det hela mycket läsvärt. Här inhämtas många tänkvärda tankar.

Vegetarianen

Plötsligt är boken Vegetarianen framme överallt. Romanen av sydkoreanska Han Kang fick internationella Booker-priset 2016 och finns nu på svenska. Översatt via engelskan. Det är inte precis ofta nya koreanska romaner når fram till en, så man vill gärna läsa den här. - Tror inte jag läst andra koreanska böcker än Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin för något år sedan. Riktigt intressant, vill jag minnas.

Vegetarianen är en mycket märklig bok. Väldigt säkert skriven, suggestiv, med vackert språk och fina beskrivningar, men samtidigt hemsk och ganska obehaglig. En mångbottnad bok, synnerligen svår att förstå och tolka. Surrealistisk. Vad är det egentligen som händer med huvudpersonen?

Huvudperson är en ung gift kvinna, stillsam och alldaglig, som mycket plötsligt blir vegetarian. Ingen i omgivningen kan förstå eller godkänna hennes beslut. Koreanska fruar brukar sannolikt inte bli vegetarianer.  Efter en blodig dröm tömmer hon kylskåp och frys på kött och mjölkprodukter. Hon slutar laga mat med kött i, hon slutar äta sådan mat, hon slutar nästan helt äta. Det blir en incident vid en familjemiddag då hennes våldsamme far försöker tvinga i henne kött, med ödesdigra konsekvenser.

Boken är indelad i tre avsnitt, vi ser huvudpersonen Yeong-hye genom makens, svågerns och systerns ögon. På det sättet förblir hon ytterst distanserad, vi får aldrig veta vad hon egentligen tänker och menar. Boken handlar om så mycket mer än att bli vegetarian. Om frihet att välja, våld, tvång, upplevelser i barndomen, psykisk sjukdom. -Läste intresserat, men trots allt utan att bli berörd på djupet.

Världens vackraste man

Jag brukar inhämta boktips från Vi läser, Femina och tv-programmet Babel. Någonstans nämndes i fjol romanen Världens vackraste man av Lena Ackebo om två medelålders systrar på semestervecka på Mallorca.

Ha, det låter som någonting precis för mig, tänkte jag genast. Och nyligen blev det av att låna den.

Det var en riktigt bra relationsroman! Systrarna Mona och Barbro åker (motvilligt) iväg på en veckas chartersemester till Mallorca för att bli vänner, äntligen. Den ena blir förälskad, den andra förkyld. Det är nio års åldersskillnad mellan systrarna, deras barndom har sett olika ut, de har helt olika syn på föräldrarna. De förstår inte och kommer inte överens med varandra, men under veckan förändras ändå deras förhållande lite grann.- Livsval, relationer, uppgörelse med barndomen, att våga se sanningen - och sig själv kanske.

Boken är möjligen en smula för lång (drygt 400 sidor), ytterst detaljerad (till exempel om mat och klädsel) och ibland något övertydlig, men på det stora hela en verkligen läsvärd bekantskap. Författaren Lena Ackebo, som romandebuterar med den här boken, är känd som samhällskritisk satirisk serietecknare med tio album bakom sig.

Berättelse om ett äktenskap

Perspektivet i Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen är annorlunda än man är van vid. Temat är däremot bekant, kärlek, otrohet, skilsmässa.

Mannen är den som blir lämnad. Det är också han som berättar. Men utifrån hennes, hustruns, perspektiv. Han försöker skildra hur hon upplever och upplevt förälskelse, äktenskap, attraktion. Han försöker se genom hennes ögon, berätta vad hon känner, vad hon önskar. Blir det en sann historia? Vems historia är det?

Mannen är i den här relationen den som är hemma, han är hemmafrun som pysslar, lagar mat och sprider stämning. Han och de två sönerna är dock som lyckligast när hustrun/mamman kommer hem.

Det är till en början näst intill en idyll som beskrivs av mannen. Förälskelse, samtal, sexliv - allt är något utöver det vanliga. Relationen skildras som en alldeles unik tvåsamhet. Men läsaren ser sprickorna, det gör kanske inte mannen, eller också är hans skildring av harmonin ett sätt att försöka prata sig bort från det faktum att allt inte är så perfekt.

Har hustrun tröttnat, på honom och hans hemmatillvaro, på vardag och tristess? För att äktenskapet ska kunna fortsätta vill han tillåta henne vara fri och uppmuntrar och pushar henne då han inser att hon attraherats av en annan man. Ja, redan innan hon blivit det har han förutsett att det skulle gå så, han har rentav drivit henne. Varför?

Boken är skickligt skriven, berättarperspektivet ger intressanta vinklingar. Den är berörande, hemsk och sorglig.

Den som stannar, den som går

Läste Den som stannar, den som går av Elena Ferrante, tredje delen i Neapelserien om barndomsvännerna Lila och Elena. Läste - och njöt.

Jag uppslukades. Var bara tvungen att få veta hur huvudpersonerna fortsätter sina liv, vilka viktiga val de gör. Nu är de vuxna och båda är mammor. Deras vänskap är komplicerad men omistlig. Tiden är Italiens turbulenta 70-tal med demonstrationer, studentrevolter, maffia, blod och slagsmål. Det är också tiden för en begynnande kvinnorörelse. Och klasskillnader, alltjämt. Boken har starka, fängslande partier (de flesta) men går kanske litet på tomgång i vissa avsnitt. Men jag köper det också. Gillar blandningen av högt och lågt, stora ämnen och vardag. En verklig bladvändare, men allt annat än ytlig.

Den slutar med en cliffhanger, vad annars. Fjärde delen önskas snarast. Jag uppskattar verkligen att följa med en bokserie och få vänta på en följande del - har inte haft så här roligt sedan Knausgård.

Ingen i världen

Hur ofta läser man romaner som handlar om Libyen, av en libysk författare dessutom?  Väldigt sällan, vågar jag påstå.

Därför var det med stort intresse jag härom veckan läste romanen Ingen i världen av Hisham Matar (född 1970). Den handlar om den nioårige pojken Suleiman i Tripoli på 1970-talet, tiden strax efter Gaddafis maktövertagande. Boken är Matars debutverk från 2006, kandidat för Booker-priset. Författaren är libyer, dock född i New York pga faderns diplomatjobb, nu bosatt i Storbritannien, men uppväxt i Libyen och Egypten.

Boken, som kan sägas behandla svek, lögner och ansvar, berättar ur pojkens synvinkel om hans relation till sina föräldrar, moderns "sjukdom", faderns hemliga liv, föräldrarnas komplicerade förhållande. Samtidigt blir det en politisk berättelse om det omgivande samhället, diktaturen, med angiveri, förföljelser, fängslanden, tortyr och offentliga avrättningar i teve.

Historien berättas stillsamt, berörande och nästan poetiskt. Man kan känna hettan och se det vita ljuset över Tripoli och det blå havet framför sig. Samtidigt känner man hotet.

Återigen en bok som gav upphov till många tankar. T ex om unga flickor som blir bortgifta vid fjorton års ålder. Om åsiktsfrihet och om att lämna sitt land. - Dessutom gav den välbehövlig anledning att kolla upp grundfakta om Libyen. Gaddafi minns vi.  Men kung Idris, och det där att Italien koloniserat Libyen hade kanske fallit lite i glömska ...

På svenska heter boken Ingen i världen, den engelska originaltiteln är In the Country of Men.

De oroliga

Äntligen läste jag min önskejulklapp, Linn Ullmanns De oroliga. -En bok som berörde mig mycket under hela läsningen och gav upphov till mängder av tankar, bilder och reflektioner.

Boken handlar om en flicka och hennes (världsberömda) föräldrar. Det en bok om barndomsupplevelser, den vuxnas uppgörelse med uppväxten och föräldrarna.
Den handlar också om åldrande. Sorg och saknad.  Och minnen och glömska.

Vi får inte veta vad flickan och föräldrarna heter, men vi vet naturligtvis vilka de är.  Det här är en självbiografisk roman och jag tänker nog på de verkliga personerna medan jag läser. Genom att inte namnge huvudpersonerna kan författaren skapa den distans som gör att hon kan minnas och skriva. Boken berättas både ur den lilla flickans och den vuxna kvinnans perspektiv.

Helt enkelt en otroligt bra bok.

Mustat morsiamet

Sirpa Kähkönen deltog i Helsinki Lit förra året. Hon gjorde ett mycket klokt och sympatiskt intryck. Hon är förresten också ordförande för Finlands PEN. Pinsamt nog satt jag i publiken utan att ha läst en enda av hennes böcker, fast jag hade hört mycket positivt om Kuopio-serien. Lakanasiivet med flera av böckerna hade rekommenderats från olika håll.

Nu valde vi i läsecirkeln nummer ett i serien, Mustat morsiamet (1998), som vårens första bok. Mycket lämpligt såhär som inledning på republikens hundraårsjubileum. Även om Kuopiodialekten ställvis var en utmaning var det här en bok jag läste med stor behållning. Ska läsa flera delar vid tillfälle. Väl skildrat om en tid i vår närhistoria då kommunistpartiet var förbjudet och dess sympatisörer sändes till fångläger i Ekenäs.

I fokus i romanen står kvinnorna. Huvudperson är den unga Anna, som flyttar från landet in till storstan, alltså Kuopio, för att arbeta som hemhjälp hos doktorns. Det här är vidpass sent 1920-tal. Hon träffar en man, Lassi,  blir gravid och gifter sig. Han är röd. Livet som gift blir sedan inte riktigt som hon tänkt sig. - Kan inte dess mera uttala mig om språket i boken, är inte så bra på att urskilja nyanser och dylikt i finskan. Men frånsett dialogen på dialekt flyter läsningen lätt, i mitt tycke. Och läsvärt är det. Alldeles tydligt första delen på en äkta romanserie det lönar sig att följa.

Naondel

Maria Turtschaninoff gör succé både i hemlandet och internationellt med sina (ungdoms)böcker i fantasygenren. Glädjande och välförtjänt. Fantasy är inte riktigt min grej dock ... därför var det roligt att vi i ena läsecirkeln beslöt att börja våren med Naondel (2016), uppföljaren till Turtschaninoffs förra stora framgång Maresi. På så vis blev det för mig  äntligen av att läsa en av hennes böcker.

Naondel är en fängslande bok; när man börjat läsa är man totalt fast, det medger jag gärna trots mitt lilla motstånd mot genren. Fantasyelementen finns ju där: egna världar, en diffus arkaisk tid, suggestiva namn på personer och platser, mystiska krafter. -Dessutom ingår ondska, maktkamper, sex, våld och kvinnoförtryck i stora mängder.

Naondel är en mörk och våldsam bok. Åtta kvinnor berättar sin historia, först ut är Kabira som evigt får ångra att hon avslöjade källans hemlighet för den förskräcklige Iskan. Åtta röster i jagform gör att de sista kvinnorna/ flickorna blir otydligare, men greppet fungerar och ger intressanta vinklingar. Även om man, som jag, i allmänhet inte läser fantasy måste man få veta hur det går. Att det finns hopp framgår till all lycka genast på första sidan. Önskar att kvinnorna litet tidigare hade förstått vart de kan nå med samarbete, systerskap och solidaritet.

Boken är skriven på ett mycket vackert språk. Det är framför allt det som gör Naondel till en läsupplevelse. Fantasygenren är fortfarande inte helt för mig. Men jag uppskattar alltid en god och välskriven bok och läser glatt då och då  böcker av annan typ än mina vanliga.

Googlade runt en smula på Naondel - och hittar den på Dagens Nyheters lista över Läsmys på höstlovet. Åldersrekommendation 12-15. Nåja ... Har svårt att sätta en åldersetikett på den, från 13 år stod det någon annanstans. Den passar i alla händelser bra för alldeles vuxna personer.

Lämnar kvinnorna från Naondel och går vidare till andra kvinnoöden. Realistisk närhistoria från Finland kring 1920- och 30-talen i Sirpa Kähkönens Mustat morsiamet. Den första delen i hennes Kuopio-svit. Mera om den följer.