tisdag 29 november 2016

Blod rödare än rött

Efter Stjärnlösa nätter (se föregående inlägg) var jag helt enkelt tvungen att genast börja med Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött. Den handlar om Arkans, eller egentligen huvudpersonen Amars föräldrar och deras historia. Tidsmässigt utspelar den sig alltså några decennier före Stjärnlösa nätter, vars händelser genom den här boken får en kontext och förklaringar.

Blod rödare än rött är en berättelse där våldet är närvarande hela tiden. Våld, våld och våld. Misshandel och tortyr. Det är våld i skolan, i hemmet och familjen, i det omgivande samhället. Våld i militären, våld och tortyr i fängelset. Bitvis är det nästan omöjligt att läsa. Men man fortsätter;  Arkan Asaad är en god berättare.

Huvudperson är Casim, en stöddig och bråkig ung man uppvuxen i Kurdistan. Det här är strax innan Iran-Irak-kriget började 1980. Casim gifter sig med Jamila, som är endast tretton år gammal. Genast därefter skickas han till fronten - och Jamilas lilla helvete med svärmodern börjar. -Casim inser att enda sättet att överleva kriget är att desertera och fly. Han, Jamila och de två små barnen, Thalia och Amar lyckas nå säkerheten, men till ett högt pris, ska det visa sig.

Läsvärt, definitivt!





lördag 26 november 2016

Stjärnlösa nätter

Det är lördag förmiddag på en liten litteraturfestival i västra Nyland.  Redan efter dagens andra uppträdande har jag fått den behållning man vill ha av en dag med författarsamtal och -intervjuer. På scenen satt Arkan Asaad, i salen en andäktigt lyssnande publik.

Namnet Arkan Asaad sade mig först ingenting. Men genast han börjar berätta kommer jag ihåg att jag lyssnat till hans sommarprat i Sveriges radio i fjol. Hans egen historia är likadan som den historia han berättar i debutromanen Stjärnlösa nätter (2011).

På ett lättflytande språk, med inslag av poetiska formuleringar, berättas i Stjärnlösa nätter om huvudpersonen Amàr, av kurdisk härkomst men uppvuxen i Västerås. Hans komplicerade fadersrelation, modern som han inte har kontakt med efter föräldrarnas skilsmässa, syskonen av vilka Amàr är äldste sonen, något som ställer krav.

Under ett sommarlovsbesök i Kurdistan övertalas, lirkas och pressas Amàr, då nitton år, till att gifta sig med sin kusin Amina. Bröllopet ordnas väldigt snabbt. Amàr vill inte detta, men allting rullar på för familjehederns skull och den olyckliga och mycket tragiska historien börjar.

Texten löper, berättelsen fångar en. Det är omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Mitt hjärta blöder - speciellt för Amina. Hon och alla hennes lika olyckliga och utsatta medsystrar behöver också få sina historier nedskrivna.

söndag 20 november 2016

Sammankomsten

På något sätt har jag kommit ihåg den här romanen sedan recensionen i Hbl för ganska många år sedan (den utkom på svenska redan 2008). Det var någonting med beskrivningen av romanens upplägg som fastnade (tragisk - familj - bror - sammankomst - självmord). Men ändå hade jag inte kommit att läsa Sammankomsten av Anne Enright förrän vi i höst valde den till läsecirkelns novemberbok.

Sammankomsten är en välskriven men samtidigt ganska utmanande roman om en irländsk kvinna vars bror begått självmord. Genom hennes tankar och minnen under tiden kort efter dödsfallet träder bilder av familj och barndom fram, samtidigt som hon tänker på sitt eget äktenskap. Mormoderns liv, den totalt undanglidande modern, den jättestora syskonskaran. Dessutom det irländska samhället i bakgrunden, kvinnans ställning i familjen, kyrkans rigida krav. Man måste läsa noga. Det tar förresten ett tag att komma in i boken. Mycket sägs ut (ganska så direkt, på ett mustigt språk). Men jag tycker att författaren också säger mycket via utvikningar i bisatser och mellan raderna. Många roliga formuleringar, trots att det är tragiskt. Det är förträngda minnen, övergrepp, svek och skuld. Det är barns utsatthet och vuxnas vilja att inte se. Sexualmoral och - fixering.

Sammankomsten visade sig vara en annorlunda roman än jag tänkt mig. Men definitivt läsvärd. Den belönades med Booker-priset 2007. Anne Enright är nu aktuell med romanen Den gröna vägen, som utkommit på svenska i år. Den kommer jag absolut att läsa.

måndag 7 november 2016

Den sista grisen

Tja, tjahum.  Det blev en längre tid i kulturgrisens sällskap än jag tänkt mig, det tog tid att komma igenom boken trots de korta texterna. Jag talar om Den sista grisen av Horace Engdahl.

Det här är ingen roman utan aforismer och betraktelser i det korta formatet. I slutet ingår också en längre sammanhängande text, nästan ett teaterstycke. Texterna kommenterar mannen, mansrollen, kvinnan, livet, världen, etc. Endel texter är provocerande, men inte alla. Endel är tankeväckande, andra nästan banala. Många ganska självbelåtna. Gubbiga. Men välformulerade är de i varje fall.

Som helhet är Den sista grisen i mitt tycke faktiskt ganska tråkig hur välformulerad H.E. än är. Så nu tänker jag pusta ut och kasta mig över en roman igen. Och nej, det är inte Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström, men den ska nog också läsas vid tillfälle.