onsdag 30 augusti 2017

Lila

Marilynne Robinson har en tid hört till dem vars namn kommer upp då det handlar om möjliga nobelpristagare. Jag läste hennes roman Lila om kärleken mellan en yngre kvinna och en äldre präst. Jag hade inte tidigare läst någonting av denna amerikanska författare, som hyllades genast från debuten med Housekeeping (1980). Hon har bara kommit med tre romaner efter det, Gilead (2004), Home (2008) och Lila (2014).

Den unga kvinnan Lila har haft en hård uppväxt under depressionen i 1920-talets USA. Försummad och vanskött i sitt hem, bortförd (och räddad) av en fattig kvinna till hårt luffarliv på vandring efter arbete (à la Vredens druvor), slutligen på en bordell. Senare hamnar hon nära den lilla staden Gilead (ett bibliskt namn) och möter där John Ames, en gammal präst som är änkling. Lila är van att vara ensam, hon undrar ofta om hon är galen, men hon dras till den vänlige mannen. Romanen handlar mycket om att bli övergiven, om ensamhet och sorg, om längtan efter att vara en del av, men hela tiden känna lockelsen av att ge sig av. Den innehåller många bibliska citat och religiösa och existentiella spörsmål.

En mycket fin bok med ett vackert språk. Definitivt en läsupplevelse. Läses långsamt.



Omslagsbild från Weyler förlag.

torsdag 24 augusti 2017

Strandcaféet

Efter Sommarön fortsätter jag till feelgood-genren och läser en roman vars omslag lockar med en pastellig bild av strand med badhytter. Lämpligt när man desperat vill hålla kvar sommaren ett litet tag till. Det är boken Strandcaféet av brittiska Lucy Diamond. Det glassiga namnet visar sig vara en pseudonym för Sue Mongredien, författare av barn- och ungdomsböcker.

Strandcaféet levererar precis det en bok i genren ska. Nämligen ett lyckligt slut efter en del smärre motgångar för huvudpersonen. Den innehåller obligatoriska ingredienser såsom vimsig huvudperson med trassliga relationer som dock finner sig själv, kärlek, uppbrott, arv, strandcafé (alternativen hade varit bokhandel eller pensionat), pittoresk miljö och vänskap. Avkopplande läsning, ifall sådan önskas. Kvalitets-feelgood, skulle jag påstå.



Omslagsbild från Printz Publishing

onsdag 23 augusti 2017

Sommarön

Det är en varm och vacker augustisöndag. Trollsländorna flyger som besatta, vinden susar i trädkronorna men det blåser inte i min soffgunga. Blåbären är plockade, kantarellerna rensade och dagen är min. Jag har inte läst deckare på evigheter. Har nästan helt slutat, även om jag periodvis tankat stora mängder i genren. Men nu är det perfekt läge för finlandssvenska sommarmysdeckaren Sommarön av Eva Frantz - nyligen utkommen som pocket och inköpt av mig.

Så roligt! Redan från första sidorna märks det att Sommarön har det en deckare i trivselfacket ska ha. Det var bara att läsa tills boken var slut. Den är skriven med författarens /journalistens flytande penna, säkra språk, skarpa sinne för mänskotyper, miljöer, detaljer och tidstypiska markörer. Samt humor. Den är dessutom lagom okuslig och oblodig (trots allvaret i det som allt grundar sig på). Riktigt bra, tycker jag. Tänker absolut vara snabbare med att ta mig an Frantz' nya deckare som utkom i dagarna. Blå villan heter den.


Omslagsbild från Schildts & Söderströms webbsida


Celestine

Kom återigen att läsa en bok av en av dessa poetiska unga danska begåvade kvinnor, den här gången Olga Ravn (född 1986). En annan poetisk dansk författare är Josefine Klougart - de är dock poetiska på olika sätt, Olga och Josefine.

Läste Celestine i svensk översättning. Det är Olga Ravns första prosabok, en till omfånget liten roman på 160 sidor, men låt inte skenet bedra här heller - det tar tid att läsa dessa sidor. Celestine handlar om en ung kvinna anställd som lärare på en internatskola inrymd i ett slott. Och om Celestine, en flicka som enligt legenden har blivit inmurad där i en vägg som sextonåring - på 1500-talet ca. Huvudpersonen blir besatt av historien om Celestine. Hon upplever att hon är Celestine och börjar gå omkring i internatskolans korridorer på natten iklädd en vit klänning.

Sekvenserna om Celestine vävs in i det som huvudpersonen (vi får inte veta hennes namn) berättar om sig och sin situation och de existentiella frågor hon tampas med: en uppväxt som skilsmässobarn med många styvsyskon, huvudlöss, dåliga tänder och inga regelbundna måltider. Sedan livsångest, ensamhet, oförmåga till kärlek, önskan att älska. Den diffusa pojkvännen Kim, svårigheten att vara den yngsta läraren knappt äldre än eleverna, men ändå inte ungdom längre. Sådant.

Olga Ravn kan verkligen skriva och boken väcker nog mitt intresse och stannar kvar i mig. Men har i alla fall just nu känslan av att jag inte kommer att läsa flera Ravn.




Omslag från Wahlström & Widstrands webbsida





söndag 13 augusti 2017

Det förlorade barnet

Neapelkvartetten komplett. Har precis läst ut fjärde delen - kunde inte hålla mig längre. Men hela sommaren valde jag andra böcker, för att ha den här upplevelsen framför mig ännu ett tag. Jag talar förstås om Elena Ferrante och Det förlorade barnet.

Som jag skrivit tidigare hör jag till dem som genast fångades av den storslagna berättelsen om väninnorna Elena och Lila från Neapel och samhällsförändringar och skeenden i Italien från femtiotalet fram till början av 2000-talet. Sista boken, Medelålder och åldrande, omspänner trettio-fyrtio år av huvudpersonernas liv. Den här boken handlar (liksom de tidigare) om vänskap, kärlek, kvinnors villkor, arbete, karriär, klasskillnader, politiskt klimat, maffiametoder och våld. Ångest och förlust. Och framför allt om Lila, alltid i fokus, men ändå i utkanten, omöjlig att greppa. I sista delen knyts händelser ihop och förklaringar ges, men inte till allt.

Kommer länge att leva med de här litterära gestalterna och stämningen i böckerna. - Serien ska visst filmatiseras, var det inte så? Det har skrivits massor om romanerna. Nu efter läsningen tar jag fram Robin Valtialas recension av hela serien. Bra analyser.


                                                    Bokomslaget från Norstedts webbsida

tisdag 1 augusti 2017

Det måste vara här

Jag gillar att botanisera i bibbahyllor,  i all synnerhet på sommarbibban (som är i Bromarv) och snubbla över intressanta men för mig okända författare och böcker. Maggie O'Farrell var ett sådant oskrivet blad för mig. Hade sett namnet men inget mer. Lånade genast Det måste vara här (från 2016), en roman på nästan 500 sidor, som visade sig vara en mycket bra bok.

Romanen handlar om Daniel Sullivan, en krisande man mitt i livet. Och hans familj. Och besvärliga relationer. Samt minnen. Daniel är amerikansk lingvist, bosatt på den irländska landsbygden med sin andra hustru, världskänd skådespelare som dragit sig undan till ett ensligt beläget hus. Paret har två barn och båda har barn från tidigare förhållanden. Historien berättas i episoder, kapitel, ur olika personers perspektiv. Tiden växlar också. I början av varje kapitel anges vem som är i fokus, årtal och plats. Berättargreppet fungerar och jag gillar boken. Tänker definitivt läsa också annat av författaren, t ex Sommaren utan regn, som verkar vara omtalad.

Bokomslaget från förlagets webbsida, Etta förlag