I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Hade tvekat att låna den här boken i ett helt år nu. Trodde inte att jag skulle palla för att läsa den. Men så tog jag den i alla fall då den stod på hyllan i Kulturkontakt Nords bibliotek. Och efter att jag hade börjat läsa kunde jag inte sluta. Det blev en andlös läsning.

Boken är I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist, poet och nu också prosaförfattare. Det är en sorgebok om det mest ofattbara och smärtsamma: Författarens gravida sambo blir från en dag till en annan dödssjuk. Barnet föds en och en halv månad för tidigt, mamman klarar sig inte. Tom Malmquist är plötsligt ensam med ett nyfött barn och den stora sorgen.

Boken är naturligtvis mycket mycket sorglig. Men den är inte sentimental. Malmquist håller en viss distans genom sina detaljrika, kliniska, tekniska anteckningar från sjukhuset. De är starkt berörande. Sedan får vi följa hans vardag med lilla Livia under de första månaderna. Hans kamp mot byråkratin. Hans minnen från det tioåriga förhållandet med sambon Karin. Hans komplicerade förhållande till sin far, som dör under den här tiden. Malmquist förskönar på inget sätt sig själv, utan låter också sina besvärligare drag synas. -Välkomponerat och starkt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är kandidat för Nordiska rådets litteraturpris 2016, som delas ut nästa vecka, den första november. Få se om Tom Malmquist ska få det?

Till T

Kända danska författaren Suzanne Brøgger har gett ut många böcker, ett tjugotal finns på svenska, bl a Fräls oss ifrån kärleken som väckte stor uppmärksamhet på 70-talet. I min hylla står två  av romanerna med självbiografiska inslag, Crème fraîche (1978) och Ja (1984).

Romanen Till T som utkom 2014 på svenska är en familjeroman (med drag från Brøggers egen familj), ganska tunn till omfånget, men inte särskilt lätt att läsa. Familjen den handlar om är dysfunktionell, fast så sade man ännu inte 1958 då handlingen utspelar sig. Mamman är hela tiden på gränsen till sammanbrott och död, flickorna får ta alldeles för mycket ansvar, brodern har psykiska problem. Familjen klarar ingenting, inte ens att bjuda morföräldrarna på te, för de har inte te, inte tillräckligt många koppar, inte mjölk.

Trots en del intressanta partier och fyndiga formuleringar, t ex om det moderna livet och den moderna familjen, känns boken väldigt diffus. Det är jobbigt, tycker jag, att personerna kallas med namn ur Nalle Puh: boken berättas ur flickan Tigers perspektiv, mamman kallas Kängu, systern Nasse, brodern Ru, mostern Kanin. Och Tigers religiösa syner faller liksom ur ramen.

Brøgger har berättat sin uppväxthistoria förut, på annat sätt och i annan form. Trots det angelägna temat når den här romanen mig inte på djupet.

Expeditionen

Vad är det som driver endel människor? Sådana som är extra målmedvetna, engagerade och passionerade eller till och med besatta och fanatiska? Frågan väcks då man läser Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Boken utkom 2013 och handlar om ingenjör S A Andrées olyckliga ballongexpedition till Nordpolen år 1897 .

Frågan om vad som driver en människa gäller både expeditionsledaren Andrée och författaren Bea Uusma. Uusma har under en lång tid, kanske tjugo år, varit besatt av tanken på att forska i vad som egentligen hände med besättningen som försvann på polarisen hösten 1897 och hittades först trettiotre år senare.

Jag har hört Uusma berätta för en trollbunden publik (Arbis i Helsingfors) om hur hon hittade till sitt livsprojekt. Till exempel avlade hon först studentexamen för att därefter studera till läkare för att kunna tillgodogöra sig medicinska rapporter om möjliga dödsorsaker. Snacka om passionerad undersökare. Hon har gjort nordpolsfärder, undersökt skelettdelar och rester av persedlar och gått igenom precis allt som finns i museer och arkiv om ämnet.

Man kan också undra varför det var så viktigt för Andrée att bege sig på denna farliga färd. För att nå ära och berömmelse kanske. För även om han och de två i besättningen hade med sig som det verkar hundratals kilo förnödenheter och material i sin bräckliga, läckande farkost förefaller expeditionen ändå ha varit väldigt oförberedd på problem och strapatser.

Uusma har på basen av allt möjligt och omöjligt material åstadkommit en intressant, varm (trots det kalla ämnet) och engagerande historia med flyt om ett vidunderligt projekt. Definitivt läsvärd också för en som är föga intresserad av polarfärder. Som en röd tråd i boken går också kärlekshistorien mellan den yngste expeditionsmedlemmen Nils Strindberg och hans förlovade.

Bea Uusma fick Augustpriset för facklitteratur för sin bok. Välförtjänt.  Det lönar sig absolut att läsa den inbundna versionen som innehåller bilder och extra material, och inte pocketen.

Och Andrée, han damp också ner med en ballong i Åbolands skärgård, på Brunskär, under en tidigare flygning, år 1893.

Liv efter liv

Hösten tycks vara en bråd tid. Jag hinner inte läsa särskilt många böcker, i all synnerhet som de jag väljer är ganska tjocka. Som Liv efter liv av brittiska Kate Atkinson.

Jag hade faktiskt läst texten på bakpärmen några gånger och sedan lagt undan boken. Men efter att i somras ha fångats av en annan bok av Atkinson (En gud i spillror)  insåg jag att jag ville läsa också Liv efter liv.

Varför jag först skippade den? Jo, det som inte lockade mig var berättargreppet. Det att huvudpersonen Ursula Todd faktiskt lever liv efter liv i bokens många kapitel. Hon föds och växer upp, hon föds och dör genast, hon halkar ner från ett tak och dör, hon går inte ut på det hala taket utan fortsätter sin barndom, hon dör under bombningarna av London, hon lever vidare, hon dör,  osv, osv. I femhundra sidor, dessutom.

Ett fängslande berättargrepp förvisso, men samtidigt litet ansträngande, åtminstone till en början. Slutomdömet är i alla fall att det här är en väldigt bra och välskriven roman om mänskor och liv och död i England kring andra världskriget. Den är kunnig, mänsklig, berörande -och ironisk med en torr brittisk humor. Livet går vidare. Eller så går det inte, på grund av ett om, ett val, en tillfällighet.