Elden leende

Läste en underbar bok. Läste den lagom långsamt, delvis under några timmar på ett tåg. Den talade till mig genast från de första sidorna.

Boken i fråga är inte en roman faktiskt, utan en essä. Det är Henrika Ringboms Elden leende med underrubriken Berättelse från en resa till Japan.

Det är en reseskildring, av en yttre och inre resa. Japan har för Ringbom länge varit ett längtans land. Äntligen reser hon dit, mycket för att försonas med flera förluster hon drabbats av. Hon vandrar, reflekterar, iakttar och tar till sig av det japanska sättet att förhålla sig till livet och döden.

En mycket fin och poetisk bok.

Omslagsbild från Förlaget

Future Perfect

En litteraturkritiker skrev att varje bok är värd minst en veckas läsning för att man ska kunna säga någonting om den. Håller med.

Men, nåja,  ibland blir det bara så bråttom. Hade två kvällar på mig att läsa romanen Future Perfect på nästan fyrahundra sidor av den svenska författaren Mara Lee (f. 1972). Slutet av boken intogs på ett café precis före bokcirkelträffen.

Hade inte riktigt hunnit smälta boken då jag kom med mina smått förvirrade tankar om den. Men kontentan var typ så här:

I synnerhet första delen av boken  (före Paris) är helt enkelt väldigt, väldigt bra. På landsbygden någonstans i Skåne möter vi bröderna Lex och Trip (så olika varandra), deras mamma Dora (så omoderlig) och flickan Chandra (så annorlunda). Det är andlöst och hudlöst, tragiskt och hjärtskärande. Om utanförskap, om föräldra-barnrelationer, om att avvika från normen, om rasism, om skvaller, rykten och oförståelse, om att bli övergiven. Men också om gemenskap och kärlek. Mycket om tyger, klänningar och konstiga lekar. Sedan händer någonting som splittrar huvudpersonerna.
Större delen av boken utspelar sig efter det i Paris.
Det finns ytterligare en bok i boken, en fiktiv våldsam historia om klänningar och kvinnor. Mycket märklig, men någon sorts förklaring till den kommer mot slutet av romanen. Slutet på Future Perfect är inte helt tillfredsställande i mitt tycke, men en del trådar knyts ihop.

Alltnog, detta är en äkta roman, en komplex berättelse av en ytterst beläst och språkligt begåvad författare.

Med andra ord, återigen en läsupplevelse, annorlunda och fantastisk - och lite obehaglig.

Mästaren och Margarita

Många långa höstveckor tog det för mig att lappa ett av hålen i min bokliga bildning. Puh, det var nog en ansträngning, det medges. Men väl värt mödan!

Den finska titeln Saatana saapuu Moskovaan säger en del om vad den här ryska klassikern handlar om. En mystisk man med sitt följe (bl a en svart katt) kommer till Moskva och skapar kaos. Boken i fråga är Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov (1891-1940), en roman som utgavs i slutet av 1960-talet och första gången på svenska 1971. Med andra ord långt efter författarens död. Men tänk att boken överhuvudtaget kunde utkomma under sovjettiden med tanke på den samhällskritik den innehåller.

"Bulgakovs roman är en satir över kultur- och teatervärlden i Moskva på 1920-talet som växlar mellan fars och tragedi" meddelar texten på bakpärmen. Händelserna i boken är våldsamma, farsartade, kafkaaktiga. Halsbrytande är bara förnamnet. Det är satiriskt, absurt, tragiskt och humoristiskt. Bråd död. Äkta kärlek. Religion och ateism. Ett enormt persongalleri. Läs gärna om bokens handling och personer på wikipedia och t ex den här artikeln om vad boken betytt för en läsare.

Mästaren och Margarita spelas på Teater Viirus i höst. Väntar med spänning, ska se den om ett par veckor. Boken blev en verklig upplevelse, trots mina inledande besvär med att riktigt komma igång med läsningen.