måndag 27 februari 2017

Världens vackraste man

Jag brukar inhämta boktips från Vi läser, Femina och tv-programmet Babel. Någonstans nämndes i fjol romanen Världens vackraste man av Lena Ackebo om två medelålders systrar på semestervecka på Mallorca.

Ha, det låter som någonting precis för mig, tänkte jag genast. Och nyligen blev det av att låna den.

Det var en riktigt bra relationsroman! Systrarna Mona och Barbro åker (motvilligt) iväg på en veckas chartersemester till Mallorca för att bli vänner, äntligen. Den ena blir förälskad, den andra förkyld. Det är nio års åldersskillnad mellan systrarna, deras barndom har sett olika ut, de har helt olika syn på föräldrarna. De förstår inte och kommer inte överens med varandra, men under veckan förändras ändå deras förhållande lite grann.- Livsval, relationer, uppgörelse med barndomen, att våga se sanningen - och sig själv kanske.

Boken är möjligen en smula för lång (drygt 400 sidor), ytterst detaljerad (till exempel om mat och klädsel) och ibland något övertydlig, men på det stora hela en verkligen läsvärd bekantskap. Författaren Lena Ackebo, som romandebuterar med den här boken, är känd som samhällskritisk satirisk serietecknare med tio album bakom sig.




torsdag 23 februari 2017

Berättelse om ett äktenskap

Perspektivet i Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen är annorlunda än man är van vid. Temat är däremot bekant, kärlek, otrohet, skilsmässa.

Mannen är den som blir lämnad. Det är också han som berättar. Men utifrån hennes, hustruns, perspektiv. Han försöker skildra hur hon upplever och upplevt förälskelse, äktenskap, attraktion. Han försöker se genom hennes ögon, berätta vad hon känner, vad hon önskar. Blir det en sann historia? Vems historia är det?

Mannen är i den här relationen den som är hemma, han är hemmafrun som pysslar, lagar mat och sprider stämning. Han och de två sönerna är dock som lyckligast när hustrun/mamman kommer hem.

Det är till en början näst intill en idyll som beskrivs av mannen. Förälskelse, samtal, sexliv - allt är något utöver det vanliga. Relationen skildras som en alldeles unik tvåsamhet. Men läsaren ser sprickorna, det gör kanske inte mannen, eller också är hans skildring av harmonin ett sätt att försöka prata sig bort från det faktum att allt inte är så perfekt.

Har hustrun tröttnat, på honom och hans hemmatillvaro, på vardag och tristess? För att äktenskapet ska kunna fortsätta vill han tillåta henne vara fri och uppmuntrar och pushar henne då han inser att hon attraherats av en annan man. Ja, redan innan hon blivit det har han förutsett att det skulle gå så, han har rentav drivit henne. Varför?

Boken är skickligt skriven, berättarperspektivet ger intressanta vinklingar. Den är berörande, hemsk och sorglig.


måndag 20 februari 2017

Den som stannar, den som går

Läste Den som stannar, den som går av Elena Ferrante, tredje delen i Neapelserien om barndomsvännerna Lila och Elena. Läste - och njöt.

Jag uppslukades. Var bara tvungen att få veta hur huvudpersonerna fortsätter sina liv, vilka viktiga val de gör. Nu är de vuxna och båda är mammor. Deras vänskap är komplicerad men omistlig. Tiden är Italiens turbulenta 70-tal med demonstrationer, studentrevolter, maffia, blod och slagsmål. Det är också tiden för en begynnande kvinnorörelse. Och klasskillnader, alltjämt. Boken har starka, fängslande partier (de flesta) men går kanske litet på tomgång i vissa avsnitt. Men jag köper det också. Gillar blandningen av högt och lågt, stora ämnen och vardag. En verklig bladvändare, men allt annat än ytlig.

Den slutar med en cliffhanger, vad annars. Fjärde delen önskas snarast. Jag uppskattar verkligen att följa med en bokserie och få vänta på en följande del - har inte haft så här roligt sedan Knausgård.






torsdag 16 februari 2017

Ingen i världen

Hur ofta läser man romaner som handlar om Libyen, av en libysk författare dessutom?  Väldigt sällan, vågar jag påstå.

Därför var det med stort intresse jag härom veckan läste romanen Ingen i världen av Hisham Matar (född 1970). Den handlar om den nioårige pojken Suleiman i Tripoli på 1970-talet, tiden strax efter Gaddafis maktövertagande. Boken är Matars debutverk från 2006, kandidat för Booker-priset. Författaren är libyer, dock född i New York pga faderns diplomatjobb, nu bosatt i Storbritannien, men uppväxt i Libyen och Egypten.

Boken, som kan sägas behandla svek, lögner och ansvar, berättar ur pojkens synvinkel om hans relation till sina föräldrar, moderns "sjukdom", faderns hemliga liv, föräldrarnas komplicerade förhållande. Samtidigt blir det en politisk berättelse om det omgivande samhället, diktaturen, med angiveri, förföljelser, fängslanden, tortyr och offentliga avrättningar i teve.

Historien berättas stillsamt, berörande och nästan poetiskt. Man kan känna hettan och se det vita ljuset över Tripoli och det blå havet framför sig. Samtidigt känner man hotet.

Återigen en bok som gav upphov till många tankar. T ex om unga flickor som blir bortgifta vid fjorton års ålder. Om åsiktsfrihet och om att lämna sitt land. - Dessutom gav den välbehövlig anledning att kolla upp grundfakta om Libyen. Gaddafi minns vi.  Men kung Idris, och det där att Italien koloniserat Libyen hade kanske fallit lite i glömska ...

På svenska heter boken Ingen i världen, den engelska originaltiteln är In the Country of Men.