Författaren i familjen

Den lockande titeln hade fått mig att notera den här boken redan tidigare och nu stod den helt lämpligt på bibbahyllan på Drumsö. Jag tycker om att läsa av förlaget Sekwas utgivning, det är annars  så sällan man ägnar sig åt ny fransk litteratur. Sekwa står bland annat bakom mina fina läsupplevelser från någon sommar tillbaka, Drömbokhandeln av Laurence Cossé och flera böcker av Justine Lévy.

Författaren i familjen är Grégoire Delacourts debutroman (från 2011), men den översattes till svenska som nummer två av hans böcker. Först ut på svenska var Allt jag önskar mig  som jag har läst tidigare.

Författaren i familjen handlar om en pojke, Édouard, och hans familj. Vi följer Édouard från hans barndom på 70-talet fram till vuxenlivet. Familjens förväntningar på Édouard är orimligt stora efter en rimmad vers han åstadkommit som sjuåring. Han ska bli författaren som räddar familjen. Men han blir ingen författare. Familjen faller ohjälpligen allt mera sönder. Huvudpersonens krav på sig själv är hårda. Han gör karriär i reklambranschen, men kan inte glädja sig åt framgången eftersom det är författare han borde bli. Han tjänar faktiskt storkovan, men det är inte till större hjälp för hans personliga lycka. En ganska sorglig bok, men med en liten gnutta hopp på slutet.

Boken är lättläst med korta kapitel och ett riktigt vackert poetiskt språk. (Dock tycker man sig märka en liten osäkerhet i översättningen på sina ställen.) Jag säger som så att boken är lågmäld, melankolisk och mycket fransk. Så att om man är på det humöret.

Fördärvaren

Att ärva en byggnad, ett gårdshus, i centrala Helsingfors - hur lockande vore inte det? Det gör huvudpersonen i Annika Luthers nya bok Fördärvaren, men allt blir inte alldeles enkelt i hennes liv för det.

Huvudpersonen, hon som ärver, är en råddig, småjobbig, medelålders kvinna vid namn Irene Zafran, som har en förmåga att strula till sitt liv genom sitt strutsbeteende i besvärliga situationer. Men det må framhållas att hon dessutom är en både sympatisk och empatisk huvudperson, tycker jag, som är mycket förtjust i förvirrade medelålders kvinnor som huvudpersoner. (How come?)

Fördärvaren är en roman, men den grundar sig på fakta.  Den handlar om författarens egen släkt på mammans sida och om handelshuset Nyman med huvudkontor och flaggskepp nere på Eriksgatan, i hörnet av Fredriksgatan. 

I Fördärvaren väver författaren galant ihop brev, minnen, familjehistoria och hädangångna släktingar med fiktiva händelser och fiktiva personer till en givande roman med dokumentära inslag. Det är relationsroman, det är helsingforsskildring, det är företagshistoria, krigsskildring och samtidskommentarer. Välskrivet, lättläst och humoristiskt, med djup. En härlig och intressant roman tycker jag!

Dessutom är jag imponerad av  Annika Luthers hela författarskap. Hon har åstadkommit den ena fina boken efter den andra sedan debuten med Bronsåret (1995), t ex  Skogen som Gud glömde, De hemlösas stad m fl ungdomsromaner och första vuxenromanen Lärarrummet (2013). Karaktäristiskt för Luther är igenkännbara platser eller personer från tidigare böcker som kan skymta förbi i senare böcker - som nu själva ärvda gårdshuset som var med också i ungdomsromanen Gårdshuset från 1998. Hon skapar sig en egen litterär värld på det sättet.

Inte riktigt enligt plan

Hoppsan. Det här var en så typisk mellanbok att jag tänkte glömma att skriva om den. Den är nog lättare än lätt, boken som heter Inte riktigt enligt plan av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg, men underhållande för stunden. Denise Rudberg har i allmänhet en träffsäker och flytande penna. Jag har åtminstone läst hennes tidiga romaner Väninnan och Storlek 37 och möjligen någon till, redan för sisådär tie år sedan. Man måste ju hålla lite koll på livet på Östermalm.

Inte riktigt enligt plan är i samma stil, dock betydligt tunnare och ytligare - eller så har jag blivit mera kritisk. Överklassmiljöer, namedropping, modekläder, Instagram-uppdateringar och andra tidsmarkörer och ett relationsdrama med en nygift huvudperson på 37 år som har haft lite svårt att hitta sin plats och grej, liksom. Och rätt partner.

Men underhållande för stunden som sagt, en del humoristiska formuleringar och gott flyt.

Knud, den store

Vilken bra (och tjock, 530 tättskrivna pocketsidor) bok det här är:  Knud, den store av Hanne-Vibeke Holst. Underrubriken förklarar mera: En roman om min far.

Jag är mycket nöjd över att den inte bara rekommenderades åt mig, utan också stacks i min hand som sommarläsning av en annan som gillat den. Mycket bekvämt. 

Hanne-Vibeke Holst når här nya höjder som författare, tycker jag. Jag har läst ett par av hennes tidiga romaner, som Thereses tillstånd och dessutom trilogin Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret. De är samtidsromaner om kvinnor, karriär, moderskap, makt. I synnerhet trilogin var läsvärd, vill jag minnas. Tycker mig också minnas att jag blev lite störd bl a på huvudpersonen Therese i några av de tidigare böckerna, men rappt skrivna var de. 

Fadern Knud Holst, huvudperson i Knud, den store, var själv författare och dessutom kändis. Han kom från enkla förhållanden på landsbygden, men visste tidigt att han ville ägna sig åt konst och kultur, bli poet. Han var under en tid, närmast sextiotalet, en lovande, omtalad, skandalomsusad och ganska stor författare i Danmark. Han skrev noveller och dikter. Hans debutverk, diktsamlingen Dementi (1962) väckte uppseende. - Roliga i boken är t ex skildringarna från middagarna i Köpenhamn hos kulturlivets stora stjärnor som Knud och hans fru Bu blir bjudna till då han är i ropet. Värd är Klaus Rifbjerg, bland gästerna t ex Leif Panduro. Dem känner jag väl till, medan jag nog aldrig hörts talas om Knud Holst före den här boken, tror jag.

Knuds riktigt stora genombrott kom dock aldrig och den stora romanen blev oskriven. I stället börjar hans nedgång. Alkohol, skilsmässa, pengaproblem, sjukdom. Boken utgår från Knuds perspektiv och behandlar hela hans liv från födelse till död. Boken, som är en roman men också en sorts biografi, är skickligt skriven och både intressant  och gripande. Porträttet är inget fadersmord utan förståelsefullt, även om man inser att Knud inte precis var en lätt person eller en närvarande far. -Tyckte mycket om boken.

Onda boken

Onda boken, som är Kaj Korkea-ahos tredje roman, utkom för nästan ett år sedan men först nu läser jag den, underligt nog. Jag har tyckt riktigt bra om hans tidigare böcker.

Onda boken  - med inslag av skräck och spänning, som titeln antyder - handlar en hel del om litteratur och utspelar sig i finlandssvensk akademisk miljö, vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Några centrala gestalter i boken är lektorn Mickel Backman och studerandena Calle Hollender och Pasi Maars. Boken handlar bland annat om en försvunnen diktsamling och hemska olyckshändelser förknippade med den. Men också om studieliv, prestationskrav, relationer, olycklig kärlek, ångest.

Korkea-aho har en flytande penna och berättar med både humor och ironi. Han lyckas väl med dialogerna och med att skildra i synnerhet miljön och de unga personerna, medan till exempel skildringen av den medelålders Mickel Backmans äktenskap inte är lika trovärdig. På det stora hela tycker jag om romanen och läser den snabbt och gärna. Men en invändning är att författaren har försökt få med väl mycket dramatik; i synnerhet på slutet sker det i tät följd väldigt många tragedier.

En sak som förlaget borde ha märkt är några språk- och ordfel, hälsar sign.  Nitisk korrekturläsare.

Snökimonon

En skrivmaskin på pärmbilden, också på den här boken. Tycks vara en trend.

Snökimonon av den för mig okända författaren Mark Henshaw från Australien rekommenderades som sommarlektyr i bokprogrammet Babel (liksom Hustrun, den föregående med skrivmaskin på pärmen). Följaktligen beställde jag Snökimonon via bibban, jag brukar lita på babel-tipsen.

Snökimonon är en hemlighetsfull, kryptisk pusselroman bestående av flera berättelser som vävs ihop. Romanen utspelar sig i Paris, Japan och Algeriet. Det är två grannar i Paris, två äldre män, som samtalar och berättar om sina liv för varandra. Den ena är Auguste Jovert, en nyligen pensionerad kriminalkommissarie med ett förflutet också i någon sorts underrättelsetjänst i Algeriet, den andra en jurist från Japan, herr Omura. Boken handlar bland annat om fäder och döttrar, om val, vänskap, minnen och smärtsamma, obehagliga händelser. Under berättelsens gång kan man ana olika samband.

Jag vet att romanen fått fina recensioner och blivit en succé på många språk - men ändå säger jag tja, hum. Tyvärr lyckas den inte fängsla mig tillräckligt. Trots att boken är välskriven och många sekvenser är mycket berörande är min åsikt att helheten är för diffus med många lösa trådar.