Binas historia

Min sista lästa bok för i år blev en alldeles fantastisk historia som faktiskt handlar om människans överlevnad. Det är Binas historia av norska Maja Lunde, en roman som nog kan karaktäriseras både som dystopi och apokalyps. Sånt läser jag ju inte så gärna, brukar jag deklarera. Men den här är som sagt fantastisk. Både ytterst läsvärd och synnerligen tänkvärd. Den utspelar sig under tre olika tider, 1850-tal, 2007 och 2098 och handlar om bin  -- och bidöden.

Rekommenderar den för alla.

För min del blir det så här på årets sista dag inga listor eller sammanfattningar över årets läsning, nej nej. Inte räknar jag heller hur många böcker jag hunnit med. I stället börjar också jag hänga på trenden (öh, är det en trend, eller hittar jag på det just nu?) med slow-läsning. Att låta boken ta den tid den tar, och är värd med tanke på författarens möda, låta texten sjunka in. Att sådant.

Lämpligt nog börjar jag slowläsningen med en finlandssvensk mastodont, nämligen Tre bröder av Joakim Groth. Ser fram emot den.

Gott nytt bokår! Jag återkommer om 660 sidor.

Omslagsbild från Pocketförlaget

Den svavelgula himlen

Bokårets karamell för mig var Kjell Westös Den svavelgula himlen. Jag såg förväntansfullt fram emot den, blev sprittande glad då den utkom - det var i maj-juni sisådär , skummade belåtet positiva recensioner. Och uppsköt sedan mitt eget läsande ända till november. Gäller att suga länge på konfekten.

Höga förväntningar alltså, och jag blev inte besviken. Jag tyckte mycket om boken. En stor episk roman som talar direkt till mig, en helsingforsskildring som handlar om mänskor, miljöer och tider som berör just mig. Samtidigt som den berör och talar till läsare i andra länder och miljöer. Den handlar om vänskap och kärlek, svek och minnen.

En stor läsupplevelse.

Omslagsbilden från Schildts & Söderströms

Egalias döttrar

Norska feministklassikern Egalias döttrar av Gerd Brantenberg vänder effektivt upp och ner på alla våra uppfattningar om könsrollerna. Boken utkom på norska 1977 och ett par år senare på svenska i översättning av Ebba Witt-Brattström. Det var under kvinnolitteraturens och feminismens aktivaste tider och boken är präglad av sitt sjuttiotal. Den är en tankeväckande satir som visar att språket har makt.

Landet Egalia är ett matriarkat. Kvinnorna har makten medan männen sköter hem och barn och tvingas börja bära "pehå" då de kommer till tonåren. Osv. Allt är mycket konsekvent genomfört av författaren. En upptäcker hur mycket i vårt språk som grundar sig på man, män-, herr- etc etc.

Handlingen i boken är inte direkt spännande och personerna inte särskilt mångbottnade. Det är saken som är viktig. Och ack så aktuell också i dag. Tänk på #metoo och #dammenbrister; vi har inte nått så långt som en kanske hade trott.

Återknöt gärna bekantskapen med Egalias döttrar och söner. Vill minnas att jag inte läste den helt och hållet då det begav sig.

Lånade in bilden av bokomslaget från Pinterest