fredag 28 december 2018
fredag 30 november 2018
Så gör jag och En barndom i Bagdad
Så gör jag av Bodil Malmsten och En barndom i Bagdad av Mustafa Saeed Al-Hashim
tisdag 30 oktober 2018
God morgon
Påminns om att jag inte listat en bok jag läste redan i början av hösten, nämligen God morgon av Susanne Ringell.
God morgon är en liten roman eller kanske inte alls en roman utan snarare kortprosa eller noveller. Boken (som utkom 2017) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2018 som ska delas ut ungefär i kväll (?). Spännande!
Ringell har gett ut många små, fina, speciella och mångbottnade böcker som kännetecknas av hennes utmärkta formuleringsförmåga. God morgon är också en sådan. Det är alltså frågan om kortprosa eller noveller om ett äkta par på resa i olika miljöer och ett annat par, Claire och Pascal. Detta är en bok att läsa långsamt.
God morgon är en liten roman eller kanske inte alls en roman utan snarare kortprosa eller noveller. Boken (som utkom 2017) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2018 som ska delas ut ungefär i kväll (?). Spännande!
Ringell har gett ut många små, fina, speciella och mångbottnade böcker som kännetecknas av hennes utmärkta formuleringsförmåga. God morgon är också en sådan. Det är alltså frågan om kortprosa eller noveller om ett äkta par på resa i olika miljöer och ett annat par, Claire och Pascal. Detta är en bok att läsa långsamt.
torsdag 25 oktober 2018
Skuggan av en dotter
Jag hör till dem som genast fastnade för Elena Ferrantes Neapelkvartett. Den blev en oerhört stor läsupplevelse och det kändes sorgligt då också den fjärde boken var utläst.
Ferrante hade publicerat romaner också före succén med de omfångsrika böckerna om vänskapen mellan Elena och Lila. Nu har man översatt tre av hennes tidigare romaner från sent 1990-tal. Av dem läste jag Skuggan av en dotter. De tre tidiga böckerna lär hänga ihop temamässigt, men utgör inte en serie.
I Skuggan av en dotter känner man igen element från Neapelkvartetten men det här är en kort och koncentrerad roman. Mödrar och döttrar, relationer kvinnor emellan, en flicka, en docka. Och några män. Samt napoletanskan, släktband, klasskillnader och livsval. Skarpt och suggestivt skildrat genom huvudpersonen Leda, en akademiker och engelsklärare på semester vid en badort i södra Italien. Absolut läsvärd.
Ferrante hade publicerat romaner också före succén med de omfångsrika böckerna om vänskapen mellan Elena och Lila. Nu har man översatt tre av hennes tidigare romaner från sent 1990-tal. Av dem läste jag Skuggan av en dotter. De tre tidiga böckerna lär hänga ihop temamässigt, men utgör inte en serie.
I Skuggan av en dotter känner man igen element från Neapelkvartetten men det här är en kort och koncentrerad roman. Mödrar och döttrar, relationer kvinnor emellan, en flicka, en docka. Och några män. Samt napoletanskan, släktband, klasskillnader och livsval. Skarpt och suggestivt skildrat genom huvudpersonen Leda, en akademiker och engelsklärare på semester vid en badort i södra Italien. Absolut läsvärd.
Gruppen
Jag upprepar mig, jag vet, men säger ändå: Tack vare ett par läsecirklar blir det för mig av att läsa böcker som kanske annars förblivit på bibbahyllan. En sådan bok är Gruppen av Mary McCarthy, en amerikansk modern klassiker från 1963. En kioskvältare på sin tid. Den kom för ett år sedan ut i nyöversättning av Amanda Svensson och med förord av Sara Danius.
Gruppen är en kollektivroman om åtta nyutexaminerade unga kvinnor i 1930-talets New York. Den är kanske något svår att komma in i, ytterst detaljrik och det är inte så lätt att hålla reda på alla namn (Kay, Lakey, Polly, Dottie, Priss, Pokey m.fl.). Men det lönar sig att inte ge upp. Gruppen är en intressant och modern bok som har mycket att ge också idag. Den brukar förresten ses som en sorts förlaga till Sex and the City.
måndag 17 september 2018
Det femte barnet
I somras ingick det en essä i Hbl om romanen Det femte barnet (1988, på svenska 1992) av Doris Lessing (1919-2013). Jag beställde genast boken till biblioteket. Hade inte läst Lessing på mycket länge, det var ju på sisådär sjutti-åttitalen man läste henne, även om hon fick nobelpriset långt senare.
Romanen Det femte barnet kan tolkas på många sätt - alla tolkningar lika rätta. Biblioteket har i varje fall sin klar; jag upptäcker att det står Fantasy på en lapp klistrad på bokryggen. Inte min genre, men ingen fara - detta är en bok också för oss läsare av realistiska samtidsromaner om familjelivet och dess upplösning.
Det femte barnet är en bok att sträckläsa. På endast 150 täta sidor får Lessing in så mycket. Romanen handlar om paret Harriet och David, som träffas och blir förälskade. Det är sextital. De går emot tidens konventioner och vill genast gifta sig och få många barn. De skapar sig en idyll i ett stort hus, fyra barn anländer i rask takt, släkt och vänner fyller det trivsamma huset under lov och helger. Men så blir Harriet gravid med det femte barnet och allt börjar förändras.
Rekommenderar (men inte precis för småbarnsmammor eller gravida).
Omslagsbild från Forum
Romanen Det femte barnet kan tolkas på många sätt - alla tolkningar lika rätta. Biblioteket har i varje fall sin klar; jag upptäcker att det står Fantasy på en lapp klistrad på bokryggen. Inte min genre, men ingen fara - detta är en bok också för oss läsare av realistiska samtidsromaner om familjelivet och dess upplösning.
Det femte barnet är en bok att sträckläsa. På endast 150 täta sidor får Lessing in så mycket. Romanen handlar om paret Harriet och David, som träffas och blir förälskade. Det är sextital. De går emot tidens konventioner och vill genast gifta sig och få många barn. De skapar sig en idyll i ett stort hus, fyra barn anländer i rask takt, släkt och vänner fyller det trivsamma huset under lov och helger. Men så blir Harriet gravid med det femte barnet och allt börjar förändras.
Rekommenderar (men inte precis för småbarnsmammor eller gravida).
Omslagsbild från Forum
torsdag 13 september 2018
Augustiläsning
Augusti försvann med en rasande fart. Hann läsa åtminstone dessa böcker, men det tycks inte ha blivit av att skriva om dem. Sorry. Bättring utlovas.
Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall
Välj honom av Agnés Ledig
och
Mitt liv på Hbl av Staffan Bruun
Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall
Välj honom av Agnés Ledig
och
Mitt liv på Hbl av Staffan Bruun
tisdag 31 juli 2018
... och några till
Trots tidernas varmaste juliveckor blev det några sommarböcker till, även dessa lånade på mysiga bibban i Bromarv:
En modern familj av Helga Flatland
Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick
En av pojkarna av Daniel Magariel och
Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan.
(Kommentarer om böckerna kommer så småningom.)
En modern familj av Helga Flatland
Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick
En av pojkarna av Daniel Magariel och
Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan.
(Kommentarer om böckerna kommer så småningom.)
torsdag 19 juli 2018
Fem plus fem juliböcker
På min favoritbibba, den i Bromarv, lånade jag en ordentlig binge för de första veckorna på landet. Den är nu nästan avbetad.
Först lästes (många gånger och i trevligt sällskap)
Vad gör brandbilen?,
Mulle Mecks första bok:Båtar,
Castor snickrar,
Nisse & Nora städar och
Busiga Bebben och mormor.
Mycket bra böcker allihopa.
Sedan blev det nyare svenska romaner:
Avskedsfesten av Anna Fredriksson,
Gröna fingrar sökes av Annika Estassy,
Kvinna utan minne av Peter Lidbeck,
Aftonland av Therese Bohman och
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl.
Först lästes (många gånger och i trevligt sällskap)
Vad gör brandbilen?,
Mulle Mecks första bok:Båtar,
Castor snickrar,
Nisse & Nora städar och
Busiga Bebben och mormor.
Mycket bra böcker allihopa.
Sedan blev det nyare svenska romaner:
Avskedsfesten av Anna Fredriksson,
Gröna fingrar sökes av Annika Estassy,
Kvinna utan minne av Peter Lidbeck,
Aftonland av Therese Bohman och
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl.
fredag 29 juni 2018
Kära Barbro
Kära Barbro av Lena Ackebo är (fristående) fortsättning på romanen Världens vackraste man, som jag läste ungefär ifjol. Den handlade om två medelålders systrar som åkte på semester till Mallorca. I nya boken får man veta hur det gick sen, för Mona och Barbro. Den ena stannade kvar på semesterön med den vackra mannen, den andra reste hem.
Relationsroman med medelålders kvinnor i fokus alltså. Det köper jag alltid. Den här är inte superdjup, om vi säger så. Lite ordrik, lite tjatig på sina ställen och väl mycket markörer i form av namn på kläder o dyl. Men också partier som är jättebra. Tänker definitivt läsa utlovade tredje delen också.
Omslag från Natur & Kultur
Relationsroman med medelålders kvinnor i fokus alltså. Det köper jag alltid. Den här är inte superdjup, om vi säger så. Lite ordrik, lite tjatig på sina ställen och väl mycket markörer i form av namn på kläder o dyl. Men också partier som är jättebra. Tänker definitivt läsa utlovade tredje delen också.
Omslag från Natur & Kultur
Livet går så fort. Och så långsamt
Jag blev riktigt tagen av Martina Haags förra bok Det är något som inte stämmer. Den handlade om en skilsmässa.
Den nya boken Livet går så fort. Och så långsamt handlar om högstadiet år 1980, om femtonåriga Sonja under vårterminen på nian. Handlingen berättas av den unga Sonja själv och ibland av en vuxen Sonja som blickar tillbaka.
Romanen kan inte jämföras med Det är någonting som inte stämmer. Men den är en berörande upptäcktsresa till högstadiehelvetet.
Omslagsbild från Piratförlaget
Den nya boken Livet går så fort. Och så långsamt handlar om högstadiet år 1980, om femtonåriga Sonja under vårterminen på nian. Handlingen berättas av den unga Sonja själv och ibland av en vuxen Sonja som blickar tillbaka.
Romanen kan inte jämföras med Det är någonting som inte stämmer. Men den är en berörande upptäcktsresa till högstadiehelvetet.
1968
Till min semesterlektyr har under de senaste åren hört Jan Guillous romanserie Det stora århundradet som handlar om 1900-talet. Nu har vi kommit till nummer sju i sviten. Den handlar om det mytomspunna året 1968 - och romanen heter också kort och gott 1968. Hittade den på bibliotekshyllan och kunde inte hålla mig till semestern utan läste den bums.
Huvudpersonen Eric i 1968 är barnbarn till en av de tre fattiga norska fiskarbröderna vilkas äventyr och framgångar (ev. enstaka motgångar) vi har fått följa sedan Brobyggarna (2011). Eric är nybliven jurist, dessutom socialist och via honom skildras politiska och samhälleliga händelser under året som förändrade så mycket. Guillous starka sida är att fånga tidsandan. I 1968 får han skriva om en tid han känner särskilt väl och engagerar honom mycket.
Huvudpersonen Eric i 1968 är barnbarn till en av de tre fattiga norska fiskarbröderna vilkas äventyr och framgångar (ev. enstaka motgångar) vi har fått följa sedan Brobyggarna (2011). Eric är nybliven jurist, dessutom socialist och via honom skildras politiska och samhälleliga händelser under året som förändrade så mycket. Guillous starka sida är att fånga tidsandan. I 1968 får han skriva om en tid han känner särskilt väl och engagerar honom mycket.
torsdag 14 juni 2018
Glöm mig
En natt kommer det igen ett sms till författarens telefon. ´Glöm mig´ står det. Glöm mig fick sedan bli titeln på boken Alex Schulman skrev om sin mamma, hon som skickat sms:et.
Alex Schulman är som känt en svensk medieprofil, författare, krönikör, bloggare och poddare. Jag följer varken blogg eller podd, men har förstås hört/sett honom ändå och läst en och annan kolumn.
Glöm mig (som utkom redan 2016) är en stark och självutlämnande bok om en mammas alkoholmissbruk och dess konsekvenser för sonen och hela familjen. Boken kallas roman, men är i högsta grad självbiografisk. Den är mycket berörande. Schulman kan verkligen skriva skönlitterärt och formulera och analysera tankar och känslor. En mammas förändrade beteende, medberoendeskap, skam, skuld och önskan om försoning och ett förlåt.
Läser intresserat om hans familjebakgrund. Han är son till finlandssvenske journalisten och teveproducenten Allan Schulman, som var betydligt äldre än mamma Lisette, dotter till Sven Stolpe, ytterst omsusad vasstungad kulturprofil på sin tid. (Ni hänger väl med?) - Några gruvliga historier från Lisettes uppväxt och ungdom som Schulman återger kan kanske ses som delorsaker till det senare missbruket.
Jag hade tidigare läst Schulmans bok Skynda att älska, som handlar om pappan. Rekommenderar båda.
Omslagsbild från Bookmark Förlag
Alex Schulman är som känt en svensk medieprofil, författare, krönikör, bloggare och poddare. Jag följer varken blogg eller podd, men har förstås hört/sett honom ändå och läst en och annan kolumn.
Läser intresserat om hans familjebakgrund. Han är son till finlandssvenske journalisten och teveproducenten Allan Schulman, som var betydligt äldre än mamma Lisette, dotter till Sven Stolpe, ytterst omsusad vasstungad kulturprofil på sin tid. (Ni hänger väl med?) - Några gruvliga historier från Lisettes uppväxt och ungdom som Schulman återger kan kanske ses som delorsaker till det senare missbruket.
Jag hade tidigare läst Schulmans bok Skynda att älska, som handlar om pappan. Rekommenderar båda.
Omslagsbild från Bookmark Förlag
söndag 10 juni 2018
Ditt liv och mitt och en blogg som blev två
Fascinerande hur böckerna man mer eller mindre slumpmässigt väljer att läsa ofta råkar kommunicera med varandra. Eller så ligger det i tiden att göra upp med vissa teman.
I början av Ditt liv och mitt ingår ett citat av Alva och Gunnar Myrdal. Det antyder att boken kommer att handla om de glömda och gömda i samhället. Utan att annars påminna om varandra behandlar Ditt liv och mitt och föregående boken jag skrev om, Själarnas ö, samma rashygieniska strömningar som härskade i folkhemmet Sverige och också i Finland från 1920-talet inom t ex Samfundet Folkhälsan.
Majgull Axelsson har i sitt skrivande en genomgående och tydlig avsikt att skildra de svagaste och mest utsatta, förföljelser, samhällsproblem, utanförskap, annorlundaskap. Jag har läst ganska många romaner av henne genom åren. För ett par år sedan Jag heter inte Miriam om förföljelser av romer. Mycket bra, mycket stark, liksom många andra av hennes böcker (Aprilhäxan, Slumpvandring).
Till en början blir jag i nyaste boken Ditt liv och mitt lite fundersam över rösten som tillhör Den andra. Ska man orka med detta? Men vänjer mig snabbt och inser att den tillför mycket till berättelsen om Märit, en kvinna som precis ska fylla sjuttio. Hon gör upp med uppväxten och familjehemligheterna, tillåter sig äntligen minnas traumatiska händelser. Hennes utvecklingsstörde bror hamnade på en anstalt för sinneslöa, som det hette. Det handlar mycket om skuld och skam.
En skickligt skriven bok, helt i min smak. Och lämpligt att med den fira Viv läser som fyller två år i mitten av juni. Bloggen tillägnas som bekant minnet av min kära vän i läskammaren som skulle ha firat sin jämna födelsedag i dagarna.
Pocketomslaget från Brombergs
I början av Ditt liv och mitt ingår ett citat av Alva och Gunnar Myrdal. Det antyder att boken kommer att handla om de glömda och gömda i samhället. Utan att annars påminna om varandra behandlar Ditt liv och mitt och föregående boken jag skrev om, Själarnas ö, samma rashygieniska strömningar som härskade i folkhemmet Sverige och också i Finland från 1920-talet inom t ex Samfundet Folkhälsan.
Majgull Axelsson har i sitt skrivande en genomgående och tydlig avsikt att skildra de svagaste och mest utsatta, förföljelser, samhällsproblem, utanförskap, annorlundaskap. Jag har läst ganska många romaner av henne genom åren. För ett par år sedan Jag heter inte Miriam om förföljelser av romer. Mycket bra, mycket stark, liksom många andra av hennes böcker (Aprilhäxan, Slumpvandring).
Till en början blir jag i nyaste boken Ditt liv och mitt lite fundersam över rösten som tillhör Den andra. Ska man orka med detta? Men vänjer mig snabbt och inser att den tillför mycket till berättelsen om Märit, en kvinna som precis ska fylla sjuttio. Hon gör upp med uppväxten och familjehemligheterna, tillåter sig äntligen minnas traumatiska händelser. Hennes utvecklingsstörde bror hamnade på en anstalt för sinneslöa, som det hette. Det handlar mycket om skuld och skam.
En skickligt skriven bok, helt i min smak. Och lämpligt att med den fira Viv läser som fyller två år i mitten av juni. Bloggen tillägnas som bekant minnet av min kära vän i läskammaren som skulle ha firat sin jämna födelsedag i dagarna.
torsdag 31 maj 2018
Själarnas ö
Satt häromdagen i solen på ett strandcafé på "de lyckligas ö" (som folk i lokala facebookgruppen envisas kalla stadsdelen) och läste om hur livet såg ut för kvinnor på en annan ö, "dårarnas" ö, kring slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.
En gång har jag besökt den ön, Själö långt ute i den åboländska skärgården. Det var en klar och solig julidag, ingen annan syntes till på ön än vår grupp. Stämningen var minst sagt gripande vid den lilla kyrkan där gräset tyst vajade kring de gamla gravarna och vi visste att ön i tiderna hyst ett spetälskehospital och senare ett mentalsjukhus för kvinnor, som lades ner så sent som 1962. Vilka oerhört tragiska och dystra öden som döljer sig där.
Johanna Holmström ger i sin roman Själarnas ö ansikte åt kvinnor som av olika anledningar hamnar på Själö - några patienter och en vårdare. Vi får följa Kristina, som kommer till ön redan på 1880-talet för att bli där i över fyrtio år, Elli, som anländer som sjuttonåring på 1920-talet och Sigrid som i decennier arbetar som vårdare på ön.
Holmström har researchat noga och hänvisar till denna avhandling som skrivits om kvinnorna på Själö hospital. Hon väver in tidstypiska tankar om psykvård och rasbiologi i texten. Tunga ämnen - men romanen är inte tungläst. Den är en tankeväckande skildring av ett stycke kvinnohistoria.
Det här är en mycket bra roman. Anteckna den på semesterläsningslistan, ni som inte redan läst den.
Omslag från Förlaget
En gång har jag besökt den ön, Själö långt ute i den åboländska skärgården. Det var en klar och solig julidag, ingen annan syntes till på ön än vår grupp. Stämningen var minst sagt gripande vid den lilla kyrkan där gräset tyst vajade kring de gamla gravarna och vi visste att ön i tiderna hyst ett spetälskehospital och senare ett mentalsjukhus för kvinnor, som lades ner så sent som 1962. Vilka oerhört tragiska och dystra öden som döljer sig där.
Johanna Holmström ger i sin roman Själarnas ö ansikte åt kvinnor som av olika anledningar hamnar på Själö - några patienter och en vårdare. Vi får följa Kristina, som kommer till ön redan på 1880-talet för att bli där i över fyrtio år, Elli, som anländer som sjuttonåring på 1920-talet och Sigrid som i decennier arbetar som vårdare på ön.
Holmström har researchat noga och hänvisar till denna avhandling som skrivits om kvinnorna på Själö hospital. Hon väver in tidstypiska tankar om psykvård och rasbiologi i texten. Tunga ämnen - men romanen är inte tungläst. Den är en tankeväckande skildring av ett stycke kvinnohistoria.
Det här är en mycket bra roman. Anteckna den på semesterläsningslistan, ni som inte redan läst den.
Omslag från Förlaget
tisdag 22 maj 2018
Vit syren
Nu är vårens läsecirklar slut, sommaren som medför läsning av slumpmässigt valda böcker nalkas. Kanske det rentav är deckardags?
Vit syren kändes som en för årstiden lämplig titel, så jag norpade den från bibliotekshyllan, och ja, det är en deckare. Cecilia Sahlströms debutbok från ett par år tillbaka. Sahlströms miljö är Lund och hennes huvudperson kommissarien Sara Vallén.
Vit syren är lätt att läsa, utan att för den skull vara enkel. Sahlström kan skriva och hon känner sina miljöer och själva polisarbetet. Det är förfärliga brott som beskrivs, som alltid i deckare och polisromaner, men Sahlström frossar inte. Den är dock verkligen ingen mysdeckare utan Sahlström vill tydligt skildra brutala brott och olika samhällsproblem. - Ett sidospår finns i boken där jag tycker att den annars kloka huvudpersonens reaktion inte känns trovärdig.
Bok nummer två om polisen Sara Vallén tycks redan ha utkommit. Jag kan tänka mig att läsa den, men inte riktigt genast.
Vit syren kändes som en för årstiden lämplig titel, så jag norpade den från bibliotekshyllan, och ja, det är en deckare. Cecilia Sahlströms debutbok från ett par år tillbaka. Sahlströms miljö är Lund och hennes huvudperson kommissarien Sara Vallén.
Vit syren är lätt att läsa, utan att för den skull vara enkel. Sahlström kan skriva och hon känner sina miljöer och själva polisarbetet. Det är förfärliga brott som beskrivs, som alltid i deckare och polisromaner, men Sahlström frossar inte. Den är dock verkligen ingen mysdeckare utan Sahlström vill tydligt skildra brutala brott och olika samhällsproblem. - Ett sidospår finns i boken där jag tycker att den annars kloka huvudpersonens reaktion inte känns trovärdig.
Bok nummer två om polisen Sara Vallén tycks redan ha utkommit. Jag kan tänka mig att läsa den, men inte riktigt genast.
torsdag 17 maj 2018
Förlåten
"ett närgånget, detaljerat porträtt av Ellen och Maria, det komplexa systerskapet och relationen till de människor som kretsar kring dem: föräldrarna, männen och barnet." står det på bakpärmen till boken jag nyligen slukade.
Agnes Lidbeck är imponerande på många sätt, bland annat genom att komma med roman nummer två så snart efter den hyllade debutromanen.
Förlåten handlar om två systrar, en bror som är borta, föräldrarelationer, barn, moderskap, ensamhet, minnen och föremål i ett gammalt sommarhus som ska tömmas. Jag bara måste få kasta mig över Förlåten efter upplevelsen med Finna sig. Denhär är annorlunda, men också den mycket bra. Agnes Lidbeck har ett glasklart språk och en vokabulär utöver det vanliga. Hon förhåller sig distanserat till personerna och lyckas med sitt sparsamma, ytterst välformulerade berättande göra avslöjanden, lyfta på förlåten.
Rekommenderar.
Omslagsbild från Norstedts
Agnes Lidbeck är imponerande på många sätt, bland annat genom att komma med roman nummer två så snart efter den hyllade debutromanen.
Förlåten handlar om två systrar, en bror som är borta, föräldrarelationer, barn, moderskap, ensamhet, minnen och föremål i ett gammalt sommarhus som ska tömmas. Jag bara måste få kasta mig över Förlåten efter upplevelsen med Finna sig. Denhär är annorlunda, men också den mycket bra. Agnes Lidbeck har ett glasklart språk och en vokabulär utöver det vanliga. Hon förhåller sig distanserat till personerna och lyckas med sitt sparsamma, ytterst välformulerade berättande göra avslöjanden, lyfta på förlåten.
Rekommenderar.
Omslagsbild från Norstedts
Hjärtat jagar allena
Jag är glad över att det blev att läsa den här moderna amerikanska klassikern, i en genre som jag fick inhämta heter "southern gothic":
Jag talar om den amerikanska författaren Carson McCullers (1917-1967) debutroman Hjärtat jagar allena som för några år sedan kom i nyutgåva, och dessutom med förord av Monika Fagerholm.
Boken utkom första gången 1940 och blev omedelbart en sensation. Tänk att en 23-årig debutant, en ung vit kvinna kunde skriva såhär klart och nyanserat om rasism, klass, ekonomi och politik, och ge röst både åt medelålders män och en flicka i trettonårsåldern, både åt svarta och vita.
Handlingen utspelar sig i en het och dammig småstad Georgia i slutet av 1930-talet. Boken kretsar kring fem huvudpersoner som avlöser varandra i de olika kapitlena. Vi möter en dövstum man - Singer - och dessutom en barägare, en agitator, en svart läkare och den unga flickan Mick Kelly.
Romanen handlar om människornas drömmar och längtan och inleds med meningen: "Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans."
Bilden från Norstedts
Jag talar om den amerikanska författaren Carson McCullers (1917-1967) debutroman Hjärtat jagar allena som för några år sedan kom i nyutgåva, och dessutom med förord av Monika Fagerholm.
Boken utkom första gången 1940 och blev omedelbart en sensation. Tänk att en 23-årig debutant, en ung vit kvinna kunde skriva såhär klart och nyanserat om rasism, klass, ekonomi och politik, och ge röst både åt medelålders män och en flicka i trettonårsåldern, både åt svarta och vita.
Handlingen utspelar sig i en het och dammig småstad Georgia i slutet av 1930-talet. Boken kretsar kring fem huvudpersoner som avlöser varandra i de olika kapitlena. Vi möter en dövstum man - Singer - och dessutom en barägare, en agitator, en svart läkare och den unga flickan Mick Kelly.
Romanen handlar om människornas drömmar och längtan och inleds med meningen: "Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans."
Bilden från Norstedts
torsdag 3 maj 2018
Finna sig
Plötsligt för ett drygt år sedan började en skarp, allvarlig och välformulerad författare synas och höras i olika svenska bokprogram. Det var Agnes Lidbeck som gjort succé med debutromanen Finna sig.
Och efter att ha läst boken förstår jag till fullo lovorden den fått. Den är jättebra. En glasklar, knivskarp, på pricken träffande analys av en kvinnas roller och det normala livet. Huvudpersonen Anna gifter sig, blir mamma, har älskare osv osv. Det här är ingen huvudperson att tycka om eller identifiera sig med. Det är yta som gäller. Men kanske drabbas man ändå av någon pinsam igenkänning. Det normala livet är lika dubbelt som romanens titel. Varje ord i den korta boken är väl avvägt.
Roman nr två av Lidbeck har redan utkommit. Den har en lika genial dubbeltydig titel, Förlåten.
Och efter att ha läst boken förstår jag till fullo lovorden den fått. Den är jättebra. En glasklar, knivskarp, på pricken träffande analys av en kvinnas roller och det normala livet. Huvudpersonen Anna gifter sig, blir mamma, har älskare osv osv. Det här är ingen huvudperson att tycka om eller identifiera sig med. Det är yta som gäller. Men kanske drabbas man ändå av någon pinsam igenkänning. Det normala livet är lika dubbelt som romanens titel. Varje ord i den korta boken är väl avvägt.
Roman nr två av Lidbeck har redan utkommit. Den har en lika genial dubbeltydig titel, Förlåten.
Sällskapet
I den ena läsecirkeln jag hör till håller vi oss nästan enbart till nordisk litteratur. Då blir det av att beställa till bibban och läsa allt möjligt man annars hade missat och som inte kommer emot på varje hylla. Knappast hade jag annars stött på Sällskapet av danska Christina Hesselholdt, en ganska märklig bok, men definitivt en läsupplevelse.
Sällskapet, en diger bok på över fyrahundra sidor, består egentligen av fyra kortromaner om främst Camilla, hennes man Charles och några vänner till dem. Först blir jag lite matt och tänker oj hjälp, vad ska dethär handla om egentligen? Men snabbt inser jag att en klar handling saknas - det är bara att låta texten skölja över en. Boken består av monologer, inre monologer. Mellan raderna och så småningom får man veta mera om personerna och deras inbördes förhållande. Vissa partier och händelser är minst sagt underliga och andra rentav tröga, men det mesta är njutbart och dessutom humoristiskt. På så gott som varje sida finns det någon extra fin formulering lämplig att citera eller läsa om. Speciellt mycket gillar jag besöken på olika författarhem och de olika litterära hänvisningarna.
En intressant bok alltså, men inte alldeles lätt. Har en känsla av att meningarna var rätt delade i läsecirkeln.
Hesselholdt (född 1962) som jag inte känt till tidigare tycks ha gett ut många romaner och novellsamlingar och många barnböcker. Hennes nyaste roman var kandidat för Nordiska rådets litteraturpris 2017.
Pärmbild från Natur och Kultur
Sällskapet, en diger bok på över fyrahundra sidor, består egentligen av fyra kortromaner om främst Camilla, hennes man Charles och några vänner till dem. Först blir jag lite matt och tänker oj hjälp, vad ska dethär handla om egentligen? Men snabbt inser jag att en klar handling saknas - det är bara att låta texten skölja över en. Boken består av monologer, inre monologer. Mellan raderna och så småningom får man veta mera om personerna och deras inbördes förhållande. Vissa partier och händelser är minst sagt underliga och andra rentav tröga, men det mesta är njutbart och dessutom humoristiskt. På så gott som varje sida finns det någon extra fin formulering lämplig att citera eller läsa om. Speciellt mycket gillar jag besöken på olika författarhem och de olika litterära hänvisningarna.
En intressant bok alltså, men inte alldeles lätt. Har en känsla av att meningarna var rätt delade i läsecirkeln.
Hesselholdt (född 1962) som jag inte känt till tidigare tycks ha gett ut många romaner och novellsamlingar och många barnböcker. Hennes nyaste roman var kandidat för Nordiska rådets litteraturpris 2017.
Den underjordiska järnvägen
Romanen Den underjordiska järnvägen av amerikanen Colson Whitehead (född 1969) ska filmatiseras och bli tv-serie, inhämtar jag. Vet inte om jag pallar med den serien i så fall. Med tanke på hurdana våldsamma och brutala handlingar som ingår i boken.
Så är det också en grym tid som skildras. Den underjordiska järnvägen handlar om slaveriet i USA som i många stater pågick så länge som till slutet av amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Själva den underjordiska järnvägen var i verkligheten ett kodnamn för den kedja som abolitionisterna (jo man lär sig ord man glömt) organiserade för att rädda slavar. I boken är det en riktig, fysisk, hemlig järnväg som byggts av frivilliga krafter och används för att smuggla slavar till friheten.
Huvudperson i romanen är slaven Cora, en kvinna med integritet. Hennes flykt är andlöst, gastkramande spännande. Och skildringen utvidgas till att bli en stor historia om rasismens olika ansikten, en nödvändig uppgörelse.
Så är det också en grym tid som skildras. Den underjordiska järnvägen handlar om slaveriet i USA som i många stater pågick så länge som till slutet av amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Själva den underjordiska järnvägen var i verkligheten ett kodnamn för den kedja som abolitionisterna (jo man lär sig ord man glömt) organiserade för att rädda slavar. I boken är det en riktig, fysisk, hemlig järnväg som byggts av frivilliga krafter och används för att smuggla slavar till friheten.
Huvudperson i romanen är slaven Cora, en kvinna med integritet. Hennes flykt är andlöst, gastkramande spännande. Och skildringen utvidgas till att bli en stor historia om rasismens olika ansikten, en nödvändig uppgörelse.
tisdag 10 april 2018
Never let me go
Kazuo Ishiguro är som känt nobelpristagare i litteratur, han fick priset 2017. Never let me go är den andra boken av honom som jag läser - den första var Återstoden av dagen, även mycket känd som fin film. Romanerna är sinsemellan olika.
I början kunde Never let me go vara vilken internatsskoleskildring som helst i klassisk brittisk stil. Händelser och minnen berättas av huvudpersonen Kathy H. Mycket snart inser man att det är någonting som inte stämmer med tillvaron i den isolerade miljön. Vad är det här för ungdomar? Var är deras föräldrar? Varför är lärarna/förmyndarna så distanserade? Ett hurdant liv förbereds eleverna för? Det pratar man liksom inte om. Ett liv som donatorer -vad då? - Framför allt: varför finner de sig, varför ifrågasätter de inte? Gör uppror, protestera, vill man säga.
Temat för boken är kloning. Det är en gripande, hjärtskärande, ytterst tankeväckande bok. Den väcker många stora etiska frågor. Den är skriven redan 2005 och frågorna kvarstår och blir allt aktuellare. Mycket läsvärd.
(Måste förresten medge att jag googlade Judy Bridgewater och albumet Songs after Dark.)
I början kunde Never let me go vara vilken internatsskoleskildring som helst i klassisk brittisk stil. Händelser och minnen berättas av huvudpersonen Kathy H. Mycket snart inser man att det är någonting som inte stämmer med tillvaron i den isolerade miljön. Vad är det här för ungdomar? Var är deras föräldrar? Varför är lärarna/förmyndarna så distanserade? Ett hurdant liv förbereds eleverna för? Det pratar man liksom inte om. Ett liv som donatorer -vad då? - Framför allt: varför finner de sig, varför ifrågasätter de inte? Gör uppror, protestera, vill man säga.
Temat för boken är kloning. Det är en gripande, hjärtskärande, ytterst tankeväckande bok. Den väcker många stora etiska frågor. Den är skriven redan 2005 och frågorna kvarstår och blir allt aktuellare. Mycket läsvärd.
(Måste förresten medge att jag googlade Judy Bridgewater och albumet Songs after Dark.)
onsdag 21 mars 2018
Till min allra bästa vän
Denhär boken kom i min ägo på otippade vägar i höstas och blev äntligen läst: romanen Till min allra bästa vän av Maria Hamberg, en författare jag inte hört talas om tidigare. Men hon har faktiskt debuterat 2002 och kommit ut med några novellsamlingar och romaner.
Till min allra bästa vän är en utvecklingsroman med Kristina som huvudperson. Hon växer upp på en liten bondgård på svenska landsbygden under 1960-talet i en ganska inskränkt miljö med en tyrannisk pappa. Hon får en chans att komma bort från byn via ett jobb som au pair i London. I familjen där hon jobbar får hon verkligen veta sin plats, men träffar samtidigt en annan au pair som blir hennes väninna för livet.
Den långa, viktiga vänskapen är romanens röda tråd. Kristinas liv är inte lätt, och inte väninnans liv heller för den delen. De lever dock helt olika liv, den ena som industriarbetare, den andra som framgångsrik forskare. Kvinnornas vänskap ger ljusglimtarna i tillvaron. Trots många tunga händelser blir skildringen inte för dyster, utan en gnutta hoppfullhet kan skönjas.
En bra bok, kommer att läsa mera av författaren.
Till min allra bästa vän är en utvecklingsroman med Kristina som huvudperson. Hon växer upp på en liten bondgård på svenska landsbygden under 1960-talet i en ganska inskränkt miljö med en tyrannisk pappa. Hon får en chans att komma bort från byn via ett jobb som au pair i London. I familjen där hon jobbar får hon verkligen veta sin plats, men träffar samtidigt en annan au pair som blir hennes väninna för livet.
Den långa, viktiga vänskapen är romanens röda tråd. Kristinas liv är inte lätt, och inte väninnans liv heller för den delen. De lever dock helt olika liv, den ena som industriarbetare, den andra som framgångsrik forskare. Kvinnornas vänskap ger ljusglimtarna i tillvaron. Trots många tunga händelser blir skildringen inte för dyster, utan en gnutta hoppfullhet kan skönjas.
En bra bok, kommer att läsa mera av författaren.
Oneiron
Den originella romanen Oneiron av Laura Lindstedt fick Finlandiapriset år 2015 och var Finlands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris i fjol. Jag läste den svenska översättningen av Camilla Frostell.
Oneiron handlar om döden.
Vi möter sju kvinnor som träffas i ett oidentifierbart vitt i stunden efter dödsögonblicket. Det är en kollektivroman där vi får ta del av kvinnornas ofta tragiska, sorgliga, besvärliga liv och deras ofta plötsliga död.
Det är över fyrahundra täta, gripande, inträngande sidor med text. Imponerande text, vilken fantasi författaren har och vilken kunskap. Det tog henne också åtta år att skriva boken.
Jag är nöjd över att ha läst Oneiron, trots att det ställvis kändes tungt.
Oneiron handlar om döden.
Vi möter sju kvinnor som träffas i ett oidentifierbart vitt i stunden efter dödsögonblicket. Det är en kollektivroman där vi får ta del av kvinnornas ofta tragiska, sorgliga, besvärliga liv och deras ofta plötsliga död.
Det är över fyrahundra täta, gripande, inträngande sidor med text. Imponerande text, vilken fantasi författaren har och vilken kunskap. Det tog henne också åtta år att skriva boken.
Jag är nöjd över att ha läst Oneiron, trots att det ställvis kändes tungt.
onsdag 28 februari 2018
Tre bröder
Nådde slutet på mastodontiska (660 sidor) julklappsboken Tre bröder av Joakim Groth. Jag tyckte, då det begav sig, jättemycket om hans förra roman Världen enligt Edi. Den utkom på åttiotalet. Groth har skrivit mycket sedan dess, många fina skådespel till exempel, men en ny roman har vi fått vänta länge på.
Tre bröder är en finlandssvensk roman som omspänner decennierna från 1970-talet fram till början av 2000-talet och handlar om mycket - bröder, föräldrar, kärlek, relationer, flickvänner, sex, studier, litteratur, konst, skrivande, teater, politik och kultur. Med andra ord allt.
Som titeln säger handlar boken om tre bröder - JG själv har en. En roman ska läsas som en roman, som fiktion, men det kan inte hjälpas att jag läser in mycket av författaren i synnerhet i Hogge, den äldsta av de tre bröderna.
Igenkänningsfaktorn är skyhög för mig även om jag aldrig befunnit mig inne i de kretsar det handlar om i boken. Här blandas fiktiva personer med verkliga, namn nämns och det hängs på bekanta helsingforskrogar.
Problemet med romanen är dess längd. Jag skulle gärna sett att författaren skurit ner en hel del. Till exempel mellanbrodern Enars relation med Lo känns långrandig då alla trassliga vändningar beskrivs ingående. Men bortsett från invändningen om romanens omfång är jag på det hela mycket positiv till boken och imponerad av både språket och generations- och samtidsbeskrivningarna.
Omslagsbild från Förlaget
Tre bröder är en finlandssvensk roman som omspänner decennierna från 1970-talet fram till början av 2000-talet och handlar om mycket - bröder, föräldrar, kärlek, relationer, flickvänner, sex, studier, litteratur, konst, skrivande, teater, politik och kultur. Med andra ord allt.
Som titeln säger handlar boken om tre bröder - JG själv har en. En roman ska läsas som en roman, som fiktion, men det kan inte hjälpas att jag läser in mycket av författaren i synnerhet i Hogge, den äldsta av de tre bröderna.
Igenkänningsfaktorn är skyhög för mig även om jag aldrig befunnit mig inne i de kretsar det handlar om i boken. Här blandas fiktiva personer med verkliga, namn nämns och det hängs på bekanta helsingforskrogar.
Problemet med romanen är dess längd. Jag skulle gärna sett att författaren skurit ner en hel del. Till exempel mellanbrodern Enars relation med Lo känns långrandig då alla trassliga vändningar beskrivs ingående. Men bortsett från invändningen om romanens omfång är jag på det hela mycket positiv till boken och imponerad av både språket och generations- och samtidsbeskrivningarna.
Omslagsbild från Förlaget
tisdag 27 februari 2018
Laterna magica
Bergmanåret till ära läste jag om Laterna magica, Ingmar Bergmans självbiografi från 1987. Jag läste den första gången då den var rätt så färsk.
I Laterna magica avhandlar och bearbetar Bergman minnen och händelser från sitt liv ända från barndomen och uppväxten. Ordningen är inte kronologisk. Han förskönar inte sig själv. Han berättar om de dämoner (ja, med -ä) han tampats med genom livet, sin känsliga mage, sina vanor och ovanor. Om sina svårigheter med djupa relationer, om föräldrar och syskon, fruar och barn. Om endel mindre lyckade regiprojekt, om konflikter och olika händelser och arbeten som varit betydelsefulla för honom.
Allt är knappast helt sant, allt kan han knappast komma ihåg med sådan skärpa, men det är ett sådant här porträtt Bergman vill teckna av sig själv. En medryckande och intressant bok av en stor regissör, ett manligt geni, som också är en stor författare.
I Laterna magica avhandlar och bearbetar Bergman minnen och händelser från sitt liv ända från barndomen och uppväxten. Ordningen är inte kronologisk. Han förskönar inte sig själv. Han berättar om de dämoner (ja, med -ä) han tampats med genom livet, sin känsliga mage, sina vanor och ovanor. Om sina svårigheter med djupa relationer, om föräldrar och syskon, fruar och barn. Om endel mindre lyckade regiprojekt, om konflikter och olika händelser och arbeten som varit betydelsefulla för honom.
Allt är knappast helt sant, allt kan han knappast komma ihåg med sådan skärpa, men det är ett sådant här porträtt Bergman vill teckna av sig själv. En medryckande och intressant bok av en stor regissör, ett manligt geni, som också är en stor författare.
onsdag 31 januari 2018
Det är något som inte stämmer
Ännu en bra bok, läst under en semesterresa i slutet av januari: Det är något som inte stämmer av Martina Haag.
Martina Haag var bekant för mig genom kolumner (av typen humoristiska skildringar av kaotiskt vardagsliv) och svensk teve (bl a som kunnig deltagare i På spåret) men jag hade inte läst någon av hennes böcker förrän romanen Det är något som inte stämmer blev min reselektyr häromsistens.
Vi talar skilsmässoroman. Den handlar om författaren Petra som beger sig ut i ödemarken till en fjällstuga för att bearbeta förhållandet som tog slut genom att skriva en bok. Fjälltillvaron är ramberättelsen, relationen som tog slut beskrivs i den roman Petra skriver och vi får läsa.
Det är något som inte stämmer är en riktigt bra roman med många berörande scener och avsnitt. Här beskrivs äkta känsla och den stora sorg som mannens svek innebär. En roman direkt ur livet liksom.
Omslagsbild från Piratförlaget
Martina Haag var bekant för mig genom kolumner (av typen humoristiska skildringar av kaotiskt vardagsliv) och svensk teve (bl a som kunnig deltagare i På spåret) men jag hade inte läst någon av hennes böcker förrän romanen Det är något som inte stämmer blev min reselektyr häromsistens.
Vi talar skilsmässoroman. Den handlar om författaren Petra som beger sig ut i ödemarken till en fjällstuga för att bearbeta förhållandet som tog slut genom att skriva en bok. Fjälltillvaron är ramberättelsen, relationen som tog slut beskrivs i den roman Petra skriver och vi får läsa.
Det är något som inte stämmer är en riktigt bra roman med många berörande scener och avsnitt. Här beskrivs äkta känsla och den stora sorg som mannens svek innebär. En roman direkt ur livet liksom.
Omslagsbild från Piratförlaget
Mödrarnas söndag
Jag har känt till författarnamnet Graham Swift men inte tidigare läst någonting av den här brittiske författaren. Men nu blev det Mödrarnas söndag - tack till cirkelledare C för det.
Den fina romanen (man kan nästan kalla den en kortroman) utspelar sig under en enda dag, den 30 mars år 1924.
Mödrarnas söndag kallades dagen i slutet av mars då tjänstefolket hade ledigt för att fara hem och hälsa på sina egna föräldrar. Huvudpersonen Jane Fairchild gör inte det, hon är föräldralös. I stället träffar hon sin älskare under några timmar i hans sovrum. De två tillhör olika samhällsklasser och olika världar. Han ska sedan vidare ut i den soliga dagen för att träffa sin blivande fru. -Det blir en ödesdiger söndag som förändrar livet för många. Via skarpa detaljer och skicklig användning av futurumformer berättar författaren lågmält en historia som blir så mycket mera än om den enda dagen. Romanen omspänner ett helt liv, ett helt 1900-tal.
Rekommenderar.
Omslagsbild från Albert Bonniers förlag
Den fina romanen (man kan nästan kalla den en kortroman) utspelar sig under en enda dag, den 30 mars år 1924.
Mödrarnas söndag kallades dagen i slutet av mars då tjänstefolket hade ledigt för att fara hem och hälsa på sina egna föräldrar. Huvudpersonen Jane Fairchild gör inte det, hon är föräldralös. I stället träffar hon sin älskare under några timmar i hans sovrum. De två tillhör olika samhällsklasser och olika världar. Han ska sedan vidare ut i den soliga dagen för att träffa sin blivande fru. -Det blir en ödesdiger söndag som förändrar livet för många. Via skarpa detaljer och skicklig användning av futurumformer berättar författaren lågmält en historia som blir så mycket mera än om den enda dagen. Romanen omspänner ett helt liv, ett helt 1900-tal.
Rekommenderar.
Omslagsbild från Albert Bonniers förlag
tisdag 23 januari 2018
Ju fortare jag går, desto mindre är jag
Ett raskt hopp till en annan värld. I romanen Ju fortare jag går, desto mindre är jag av norska författaren Kjersti Annesdatter Skomsvold möter vi en synnerligen originell ensam äldre kvinna, Mathea Martinsen. I monologform får vi tal del av hennes liv. Hon lider av någon sorts social fobi eller panik av den svårare sorten. Det hela, hela hennes liv, är hjärteknipande tragiskt, men ändå berättat med en ordentlig gnutta humor.
Skomsvold, född 1979, prisbelönades för den här romanen som är hennes debut från 2009. En i sanning imponerande debut. Nu läste jag den tack vare bokcirkeln, men annars också är det en liten behändig bok med ett lagom intressant omslag som jag väl hade kunnat hitta själv på någon bibbahylla. Leve de originella böckerna!
Omslagsbild från härifrån
Skomsvold, född 1979, prisbelönades för den här romanen som är hennes debut från 2009. En i sanning imponerande debut. Nu läste jag den tack vare bokcirkeln, men annars också är det en liten behändig bok med ett lagom intressant omslag som jag väl hade kunnat hitta själv på någon bibbahylla. Leve de originella böckerna!
Omslagsbild från härifrån
onsdag 17 januari 2018
Vitt brus
Julklappsboken Tre bröder får vänta lite till. Först blev det läsning av några romaner som avhandlats eller ska avhandlas i mina olika bokcirklar.
Don DeLillo är ett författarnamn jag nog sett, men aldrig lånat, läst eller ens tänkt läsa. Det visade sig att jag visste noll om denne författare och omedvetet placerat honom i helt fel genre. Typ avfärdat honom som sämre sortens thriller-deckarförfattare.
Hur fel hade jag inte.
Numera vet jag att Don DeLillo (född 1936) räknas som en av de stora amerikanska författarna, ofta nobeltippad tillochmed. Han anses vara en central representant för den litterära postmodernismen. Läste hans roman Vitt brus från 1985, en modern klassiker.
Vitt brus är en satir, en samtidsskildring (åttitalet alltså) och en ganska så humoristisk skildring av familjeliv, universitetslärare, forskning, miljöhot, dödsrädsla med mera. Mycket träffsäker på många sätt och speciellt intressant om man tänker att den faktiskt skrevs i mitten av 1980-talet. Ytterst framsynt. Skulle för övrigt bli en utmärkt film. (Månne den redan finns?) Tycker Vitt brus är en läsvärd bok, gillade.
Man lär så länge man lever. Glad att jag kunde täppa till denna bildningslucka.
Omslagsbilden från Modernista
Don DeLillo är ett författarnamn jag nog sett, men aldrig lånat, läst eller ens tänkt läsa. Det visade sig att jag visste noll om denne författare och omedvetet placerat honom i helt fel genre. Typ avfärdat honom som sämre sortens thriller-deckarförfattare.
Hur fel hade jag inte.
Numera vet jag att Don DeLillo (född 1936) räknas som en av de stora amerikanska författarna, ofta nobeltippad tillochmed. Han anses vara en central representant för den litterära postmodernismen. Läste hans roman Vitt brus från 1985, en modern klassiker.
Vitt brus är en satir, en samtidsskildring (åttitalet alltså) och en ganska så humoristisk skildring av familjeliv, universitetslärare, forskning, miljöhot, dödsrädsla med mera. Mycket träffsäker på många sätt och speciellt intressant om man tänker att den faktiskt skrevs i mitten av 1980-talet. Ytterst framsynt. Skulle för övrigt bli en utmärkt film. (Månne den redan finns?) Tycker Vitt brus är en läsvärd bok, gillade.
Man lär så länge man lever. Glad att jag kunde täppa till denna bildningslucka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)