Hennes nya namn

Vilket slut på bokåret det blev för mig - perfekt och underbart! Jag har precis (äntligen!) läst nummer två i romansviten om barndomsvännerna från Neapel, alltså Hennes nya namn av Elena Ferrante. Och ja, jag hör till dem som är helt hooked. Väntar bara på del tre.

I början av Hennes nya namn är Lila och Elena ännu i slutet av tonåren, Lila är gift (katastrofalt äktenskap), Elena studerar. Boken, som faktiskt är ett triangeldrama, handlar om olika villkor, vägar och val och om ett komplicerat och vindlande väninneskap. Allt detta mot en bakgrund av det schabbiga kvarteret i Neapel, klasskillnader och en våldsam patriarkal kultur. Kvinnors utsatthet är ett genomgripande tema. Liksom i ettan handlar det mycket om studier och bildning; det är via böckerna Elena ska rädda sig.

Säger bara läs! Har hört att del tre är på kommande på svenska redan i januari. Får försöka klara mig så länge.

Den lilla svarta

Till det fascinerande med skönlitteratur hör bland annat att man snabbt förflyttas från miljö till miljö. Här ägnade jag mig nyss åt hundratals detaljer i norskt samtida vardagsliv för att i nästa stund befinna mig i 1920-talets Paris och på Rivieran.

Det är den Den lilla svarta av Sanna Tahvanainen som för mig dit. Tahvanainens nya roman handlar om den stora modeskaparen Coco Chanel. Det är uttryckligen en roman, men jag köper allt. Det är trovärdigt och inkännande om den hemlighetsfulla kreatörens och stilikonens kanske viktigaste decennium, hennes skapande  och om hur hennes bakgrund och barndom kan ha påverkat henne. Det var på 20-talet hon lanserade både den lilla svarta och parfymen Chanel No 5.

Via romanen inser jag hur oerhört viktigt Chanels arbete varit för att befria kvinnan från obekväma kläder. Mode har aldrig varit mitt intresse nummer ett precis, men nu har jag förstått att många kvinnor faktiskt har ett förhållande till Chanel och Chanelprodukter. En läsvärd bok i högsta grad och det är ju alltid roligt att upptäcka nya områden. Den lilla svarta är dessutom en ovanligt läcker bok med ett fint omslag av Tiina Palokoski.

Ett underbart givande besök av författaren i läsecirkeln fördjupade ytterligare upplevelsen.

Göra gott

En kollektivroman, i sanning, med ett alldeles eget och unikt berättargrepp. Det handlar om norska Trude Marsteins roman Göra gott (2006, på svenska 2008). Nej, jag skulle aldrig ha hittat fram till denna  400-sidiga roman utan läsecirkeln där vi läser nordisk litteratur.

Göra gott börjar med att vi får veta att framgångsrika Karoline Skramnes, som jobbar på ortens viktigaste företag, ska hålla femtioårsfest för eliten i den mindre norska staden. Romanen utspelar sig under två varma sommardagar, först den 8 juli, sedan den 7 juli - i den ordningsföljden ja.

Romanen består av en mängd monologer uppdelade i avsnitt på en eller ett par sidor. Jaget växlar från avsnitt till avsnitt. Det tar ett tag att komma in i boken och vänja sig vid berättargreppet. Men snart sugs man med. Tror att det är bäst att sträckläsa boken i stället för att läsa bara korta snuttar åt gången.

Romanen är mycket skickligt uppbyggd. Monologerna (över hundra, 118 lär de vara) går in i varandra: ett jag vars perspektiv snart avlöses av nästa och nästa och nästa. Det blir inte jättedjupt, men det blir detaljerade nedslag i olika människors liv och vardagsliv. Nästan alla har de någon sorts relation till Karoline och festen: som familj, släkt, grannar, gäster, arbetskamrater, personal på festlokalen eller vanliga stadsbor som åser festen från sidan eller ungdomar vars föräldrar ska dit, osv, osv.

En intressant bok, samtidigt som den är ansträngande och utmattande. Gillade dock, och läste med behållning.