Själarnas ö

Satt häromdagen i solen på ett strandcafé på "de lyckligas ö" (som folk i lokala facebookgruppen envisas kalla stadsdelen) och läste om hur livet såg ut för kvinnor på en annan ö, "dårarnas" ö, kring slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.

En gång har jag besökt den ön, Själö långt ute i den åboländska skärgården. Det var en klar och solig julidag, ingen annan syntes till på ön än vår grupp. Stämningen var minst sagt gripande vid den lilla kyrkan där gräset tyst vajade kring de gamla gravarna och vi visste att ön i tiderna hyst ett spetälskehospital och senare ett mentalsjukhus för kvinnor, som lades ner så sent som 1962. Vilka oerhört tragiska och dystra öden som döljer sig där.

Johanna Holmström ger i sin roman Själarnas ö ansikte åt kvinnor som av olika anledningar hamnar på Själö - några patienter och en vårdare. Vi får följa Kristina, som kommer till ön redan på 1880-talet för att bli där i över fyrtio år, Elli, som anländer som sjuttonåring på 1920-talet och Sigrid som i decennier arbetar som vårdare på ön.

Holmström har researchat noga och hänvisar till denna avhandling som skrivits om kvinnorna på Själö hospital. Hon väver in tidstypiska tankar om psykvård och rasbiologi i texten. Tunga ämnen - men romanen är inte tungläst. Den är en tankeväckande skildring av ett stycke kvinnohistoria.

Det här är en mycket bra roman. Anteckna den på semesterläsningslistan, ni som inte redan läst den.

Omslag från Förlaget

Vit syren

Nu är vårens läsecirklar slut, sommaren som medför läsning av slumpmässigt valda böcker nalkas. Kanske det rentav är deckardags?

Vit syren kändes som en för årstiden lämplig titel, så jag norpade den från bibliotekshyllan, och ja, det är en deckare. Cecilia Sahlströms debutbok från ett par år tillbaka. Sahlströms miljö är Lund och hennes huvudperson kommissarien Sara Vallén.

Vit syren är lätt att läsa, utan att för den skull vara enkel. Sahlström kan skriva och hon känner sina miljöer och själva polisarbetet.  Det är förfärliga brott som beskrivs, som alltid i deckare och polisromaner, men Sahlström  frossar inte. Den är dock verkligen ingen mysdeckare utan Sahlström vill tydligt skildra brutala brott och olika samhällsproblem. - Ett sidospår finns i boken där jag tycker att den annars kloka huvudpersonens reaktion inte känns trovärdig.

Bok nummer två om polisen Sara Vallén tycks redan ha utkommit. Jag kan tänka mig att läsa den, men inte riktigt genast.

Förlåten

"ett närgånget, detaljerat porträtt av Ellen och Maria, det komplexa systerskapet och relationen till de människor som kretsar kring dem: föräldrarna, männen och barnet." står det på bakpärmen till boken jag nyligen slukade.

Agnes Lidbeck är imponerande på många sätt, bland annat genom att komma med roman nummer två så snart efter den hyllade debutromanen.

Förlåten handlar om två systrar, en bror som är borta, föräldrarelationer, barn, moderskap, ensamhet, minnen och föremål i ett gammalt sommarhus som ska tömmas. Jag bara måste få kasta mig över Förlåten efter upplevelsen med Finna sig. Denhär är annorlunda, men också den mycket bra. Agnes Lidbeck har ett glasklart språk och en vokabulär utöver det vanliga. Hon förhåller sig distanserat till personerna och lyckas med sitt sparsamma, ytterst välformulerade berättande göra avslöjanden, lyfta på förlåten.

Rekommenderar.

Omslagsbild från Norstedts

Hjärtat jagar allena

Jag är glad över att det blev att läsa den här moderna amerikanska klassikern, i en genre som jag fick inhämta heter "southern gothic":

Jag talar om den amerikanska författaren Carson McCullers (1917-1967) debutroman Hjärtat jagar allena som för några år sedan kom i nyutgåva, och dessutom med förord av Monika Fagerholm.

Boken utkom första gången 1940 och blev omedelbart en sensation. Tänk att en 23-årig debutant, en ung vit kvinna kunde skriva såhär klart och nyanserat om rasism, klass, ekonomi och politik, och ge röst både åt medelålders män och en  flicka i trettonårsåldern, både åt svarta och vita.

Handlingen utspelar sig i en het och dammig småstad Georgia i slutet av 1930-talet. Boken kretsar kring fem huvudpersoner som avlöser varandra i de olika kapitlena. Vi möter en dövstum man - Singer - och dessutom en barägare, en agitator, en svart läkare och den unga flickan Mick Kelly.

Romanen handlar om människornas drömmar och längtan och inleds med meningen: "Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans."

Bilden från Norstedts

Finna sig

Plötsligt för ett drygt år sedan började en skarp, allvarlig och välformulerad författare synas och höras i olika svenska bokprogram. Det var Agnes Lidbeck som gjort succé med debutromanen Finna sig.

Och efter att ha läst boken förstår jag till fullo lovorden den fått. Den är jättebra. En glasklar, knivskarp, på pricken träffande analys av en kvinnas roller och det normala livet. Huvudpersonen  Anna gifter sig, blir mamma, har älskare osv osv. Det här är ingen huvudperson att tycka om eller identifiera sig med. Det är yta som gäller. Men kanske drabbas man ändå av någon pinsam igenkänning. Det normala livet är lika dubbelt som romanens titel. Varje ord i den korta boken är väl avvägt.

Roman nr två av Lidbeck har redan utkommit. Den har en lika genial dubbeltydig titel, Förlåten.

Sällskapet

I den ena läsecirkeln jag hör till håller vi oss nästan enbart till nordisk litteratur. Då blir det av att beställa till bibban och läsa allt möjligt man annars hade missat och som inte kommer emot på varje hylla. Knappast hade jag annars stött på Sällskapet av danska Christina Hesselholdt, en ganska märklig bok, men definitivt en läsupplevelse.

Sällskapet, en diger bok på över fyrahundra sidor, består egentligen av fyra kortromaner om främst Camilla, hennes man Charles och några vänner till dem. Först blir jag lite matt och tänker oj hjälp, vad ska dethär handla om egentligen? Men snabbt inser jag att en klar handling saknas - det är bara att låta texten skölja över en. Boken består av monologer, inre monologer. Mellan raderna och så småningom får man veta mera om personerna och deras inbördes förhållande. Vissa partier och händelser är minst sagt underliga och andra rentav tröga, men det mesta är njutbart och dessutom humoristiskt. På så gott som varje sida finns det någon extra fin formulering lämplig att citera eller läsa om.  Speciellt mycket gillar jag besöken på olika författarhem och de olika litterära hänvisningarna.

En intressant bok alltså, men inte alldeles lätt. Har en känsla av att meningarna var rätt delade i läsecirkeln.

Hesselholdt (född 1962) som jag inte känt till tidigare tycks ha gett ut många romaner och novellsamlingar och många barnböcker. Hennes nyaste roman var kandidat för Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Pärmbild från Natur och Kultur

Den underjordiska järnvägen

Romanen Den underjordiska järnvägen av amerikanen Colson Whitehead (född 1969) ska filmatiseras och bli tv-serie, inhämtar jag. Vet inte om jag pallar med den serien i så fall. Med tanke på hurdana våldsamma och brutala handlingar som ingår i boken.

Så är det också en grym tid som skildras. Den underjordiska järnvägen handlar om slaveriet i USA som i många stater pågick så länge som till slutet av amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Själva den underjordiska järnvägen var i verkligheten ett kodnamn för den kedja som abolitionisterna (jo man lär sig ord man glömt) organiserade för att rädda slavar.  I boken är det en riktig, fysisk, hemlig järnväg som byggts av frivilliga krafter och används för att smuggla slavar till friheten.

Huvudperson i romanen är slaven Cora, en kvinna med integritet. Hennes flykt är andlöst, gastkramande spännande. Och skildringen utvidgas till att bli en stor historia om rasismens olika ansikten, en nödvändig uppgörelse.