Min fantastiska väninna

Läst i maj 2016: Min fantastiska väninna. Jag hade hunnit bygga upp en viss (ganska så stor) förväntan medan jag väntade på den svenska översättningen av del ett i Neapelkvartetten, den omtalade romansviten av hemliga Elena Ferrante. Jag läser helst på svenska och inväntar nu snällt del två (snaaart, kanske redan denna vecka!?), men vet många som inte kunnat hålla sig utan läst de återstående delarna i engelsk översättning.

Jag blev inte besviken utan fångades direkt av bokens stämning. Efter en inledning som utspelar sig i nutid förflyttas vi till 1950-talets Neapel. Miljön är en fattigare utkant av staden, slitna kvarter, de ruffiga husens mänskomyller. Kommer att tänka på sådana där svartvita italienska femtitalsfoton med gatuvyer av tvätt på tork mellan husen, vespor och pojkgäng, ni vet. Där möter vi Elena och Lila och deras familjer och grannar. Skildringen av den framväxande vänskapen och det speciella förhållandet mellan flickorna gör att jag är fast.

Elena är berättaren, Lila är hennes spännande, (lika)/(mycket) begåvade vän. Boken handlar mycket om läsning och studier i en i övrigt våldsam, manlig miljö. -En intressant detalj är att många barn från området aldrig sett havet -trots att de bor i Neapel. Så fast är de i sin närmiljö. (Får mig att tänka på Silvia Avallones Stål där huvudpersonerna aldrig besökt ön Elba som syns från deras strand.)

Min fantastiska väninna är väl det som kallas bildningsroman (en favvogenre), en uppväxtroman och framför allt en roman om vänskap, flick- och kvinnlig sådan. Väntar  på att få ta del av bokcirkelns kommentarer från kvällens träff.  Och glad att ha tre olästa delar framför mig.

Lasarus kvinnor

Se här, en äkta berättelse om hela 1900-talet, en episk roman, en släktkrönika, kärleksroman och någonting så ovanligt som en rysk roman om sovjettiden. Det finns knappast många sådana i översättning.

Det är Maria Stepnovas Lasarus kvinnor från 2011, på svenska 2013. Här är ett myller av personer och händelser genom vilka historien och utvecklingen i det tsartida Ryssland, Sovjetunionen och det nya Ryssland speglas. Hur intressant är inte det? I synnerhet den ganska okända sovjetiska vardagen som man levde så att säga sida vid sida med då det begav sig på 70-talet har alltid fascinerat mig.

"Lasarus kvinnor" - nåja, vilken titel ... Via huvudpersonerna beskrivs förutom kärlek, tragedier och stora känslor också olika faser av ett händelserikt (och grymt) sekel. Lasarus själv är fattig jude som blir framstående kärnfysiker i Sovjetunionen. Kvinnorna i hans liv är Marusija, Lasarus första stora kärlek och en person av det gamla Ryssland, Galina, hans fru,  uppvuxen under sovjettiden och barnbarnet Lidotjka som drillas till att bli ballerina. Boken är mångordig, detaljrik, mustig, ofta humoristisk och mycket rysk.

Jag tycker att romanen är läsvärd, bland annat just för att det är så sällan man träffar på den här typen av nya böcker från östra grannlandet. Men på djupet går den inte, karaktärsskildringen är sådan att man inte riktigt berörs, händelserna svischar förbi och trovärdigt ... nja. Men är nöjd över att jag lånade boken på filialbibban -vilket jag gjorde med en tanke till kära bokvännen L, som alltid var intresserad av olika aspekter på det ryska. Jag tror inte att hon hade hunnit hitta den här.

Autisterna

Törs jag medge att jag inte hade läst mångomtalade Stig Larsson tidigare? Inte av honom (annat än kolumner o dyl) men naturligtvis om honom i artiklar och genom olika kulturdebatter. Han har gett ut romaner, men ännu flera diktsamlingar, och dessutom dramatik.

Autisterna är debutverket från 1979 som mottogs med häpnad, blev omtalad kultbok och nu kallas modern klassiker. Modernistas pocketutgåva från 2015 fås för en billig peng. Jag gjorde min nätbokhandelsdebut (kan man tänka sig) och fick meddelande om  att försändelsen kunde avhämtas på posten, den var så stor att den inte rymdes in genom brevluckan. När jag öppnade det lätta men skrymmande kuvertet trodde jag först att det var tomt, men se, en liten bok gömde sig ändå där. Blott 124 sidor, men låt inte skenet bedra.

Vad handlar Autisterna om? Vem är huvudperson? Det här låter sig inte enkelt förklaras. Det finns ingen intrig. Boken handlar om ett suddigt jag - men är det samma "jag" i alla sexton kapitel? Han (för det är en han) rör sig i mystiska miljöer, olika platser och städer, som Paris, Stockholm, Moskva, Island,  vid olika tidpunkter, ofta exakt definierade. Han arbetar oftast inte, är sysslolös, sömnlös, jagad, driver omkring.  Det är ingen kronologi och händelserna bildar inte en sammanhängande berättelse. Också mycket obehagliga och skrämmande element ingår. Väldigt neutralt berättar jaget detaljerat men distanserat om obehagligheter och vardagligheter med samma lågmälda ton. Det hela är mycket diffust - men fascinerande.

Det här är inte realism, nej, det är långt från 1970-talets episka, realistiska romaner. Det är i stället en reaktion mot realismen, och ett av de första verken inom åttitalslitteraturen, där formen är viktigare än innehållet. Men dessutom: "Autisterna är i själva verket en alienationsskildring, men av helt annan art än den som möter i 1970-talets samhällsanalyser", säger Mikael van Reis i förordet. Så är det nog.

Tyckte jag om Autisterna? Nej, egentligen inte. (Jag gillar ju de där tjocka realistiska berättande romanerna.) Men är jag glad att jag läste den? Ja, mycket. Tack vare ett par bokcirklar och alerta cirkelledare blir det av att välja också böcker som annars kanske inte kommit emot. Den kommande bokcirkeldiskussionen om Autisterna med bokvännerna är någonting att se fram emot.