Min fantastiska väninna

Läst i maj 2016: Min fantastiska väninna. Jag hade hunnit bygga upp en viss (ganska så stor) förväntan medan jag väntade på den svenska översättningen av del ett i Neapelkvartetten, den omtalade romansviten av hemliga Elena Ferrante. Jag läser helst på svenska och inväntar nu snällt del två (snaaart, kanske redan denna vecka!?), men vet många som inte kunnat hålla sig utan läst de återstående delarna i engelsk översättning.

Jag blev inte besviken utan fångades direkt av bokens stämning. Efter en inledning som utspelar sig i nutid förflyttas vi till 1950-talets Neapel. Miljön är en fattigare utkant av staden, slitna kvarter, de ruffiga husens mänskomyller. Kommer att tänka på sådana där svartvita italienska femtitalsfoton med gatuvyer av tvätt på tork mellan husen, vespor och pojkgäng, ni vet. Där möter vi Elena och Lila och deras familjer och grannar. Skildringen av den framväxande vänskapen och det speciella förhållandet mellan flickorna gör att jag är fast.

Elena är berättaren, Lila är hennes spännande, (lika)/(mycket) begåvade vän. Boken handlar mycket om läsning och studier i en i övrigt våldsam, manlig miljö. -En intressant detalj är att många barn från området aldrig sett havet -trots att de bor i Neapel. Så fast är de i sin närmiljö. (Får mig att tänka på Silvia Avallones Stål där huvudpersonerna aldrig besökt ön Elba som syns från deras strand.)

Min fantastiska väninna är väl det som kallas bildningsroman (en favvogenre), en uppväxtroman och framför allt en roman om vänskap, flick- och kvinnlig sådan. Väntar  på att få ta del av bokcirkelns kommentarer från kvällens träff.  Och glad att ha tre olästa delar framför mig.