Hösten tycks vara en bråd tid. Jag hinner inte läsa särskilt många böcker, i all synnerhet som de jag väljer är ganska tjocka. Som Liv efter liv av brittiska Kate Atkinson.
Jag hade faktiskt läst texten på bakpärmen några gånger och sedan lagt undan boken. Men efter att i somras ha fångats av en annan bok av Atkinson (En gud i spillror) insåg jag att jag ville läsa också Liv efter liv.
Varför jag först skippade den? Jo, det som inte lockade mig var berättargreppet. Det att huvudpersonen Ursula Todd faktiskt lever liv efter liv i bokens många kapitel. Hon föds och växer upp, hon föds och dör genast, hon halkar ner från ett tak och dör, hon går inte ut på det hala taket utan fortsätter sin barndom, hon dör under bombningarna av London, hon lever vidare, hon dör, osv, osv. I femhundra sidor, dessutom.
Ett fängslande berättargrepp förvisso, men samtidigt litet ansträngande, åtminstone till en början. Slutomdömet är i alla fall att det här är en väldigt bra och välskriven roman om mänskor och liv och död i England kring andra världskriget. Den är kunnig, mänsklig, berörande -och ironisk med en torr brittisk humor. Livet går vidare. Eller så går det inte, på grund av ett om, ett val, en tillfällighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar