Frågan om vad som driver en människa gäller både expeditionsledaren Andrée och författaren Bea Uusma. Uusma har under en lång tid, kanske tjugo år, varit besatt av tanken på att forska i vad som egentligen hände med besättningen som försvann på polarisen hösten 1897 och hittades först trettiotre år senare.
Jag har hört Uusma berätta för en trollbunden publik (Arbis i Helsingfors) om hur hon hittade till sitt livsprojekt. Till exempel avlade hon först studentexamen för att därefter studera till läkare för att kunna tillgodogöra sig medicinska rapporter om möjliga dödsorsaker. Snacka om passionerad undersökare. Hon har gjort nordpolsfärder, undersökt skelettdelar och rester av persedlar och gått igenom precis allt som finns i museer och arkiv om ämnet.
Man kan också undra varför det var så viktigt för Andrée att bege sig på denna farliga färd. För att nå ära och berömmelse kanske. För även om han och de två i besättningen hade med sig som det verkar hundratals kilo förnödenheter och material i sin bräckliga, läckande farkost förefaller expeditionen ändå ha varit väldigt oförberedd på problem och strapatser.
Uusma har på basen av allt möjligt och omöjligt material åstadkommit en intressant, varm (trots det kalla ämnet) och engagerande historia med flyt om ett vidunderligt projekt. Definitivt läsvärd också för en som är föga intresserad av polarfärder. Som en röd tråd i boken går också kärlekshistorien mellan den yngste expeditionsmedlemmen Nils Strindberg och hans förlovade.
Bea Uusma fick Augustpriset för facklitteratur för sin bok. Välförtjänt. Det lönar sig absolut att läsa den inbundna versionen som innehåller bilder och extra material, och inte pocketen.
Och Andrée, han damp också ner med en ballong i Åbolands skärgård, på Brunskär, under en tidigare flygning, år 1893.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar