Själarnas ö

Satt häromdagen i solen på ett strandcafé på "de lyckligas ö" (som folk i lokala facebookgruppen envisas kalla stadsdelen) och läste om hur livet såg ut för kvinnor på en annan ö, "dårarnas" ö, kring slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.

En gång har jag besökt den ön, Själö långt ute i den åboländska skärgården. Det var en klar och solig julidag, ingen annan syntes till på ön än vår grupp. Stämningen var minst sagt gripande vid den lilla kyrkan där gräset tyst vajade kring de gamla gravarna och vi visste att ön i tiderna hyst ett spetälskehospital och senare ett mentalsjukhus för kvinnor, som lades ner så sent som 1962. Vilka oerhört tragiska och dystra öden som döljer sig där.

Johanna Holmström ger i sin roman Själarnas ö ansikte åt kvinnor som av olika anledningar hamnar på Själö - några patienter och en vårdare. Vi får följa Kristina, som kommer till ön redan på 1880-talet för att bli där i över fyrtio år, Elli, som anländer som sjuttonåring på 1920-talet och Sigrid som i decennier arbetar som vårdare på ön.

Holmström har researchat noga och hänvisar till denna avhandling som skrivits om kvinnorna på Själö hospital. Hon väver in tidstypiska tankar om psykvård och rasbiologi i texten. Tunga ämnen - men romanen är inte tungläst. Den är en tankeväckande skildring av ett stycke kvinnohistoria.

Det här är en mycket bra roman. Anteckna den på semesterläsningslistan, ni som inte redan läst den.

Omslag från Förlaget