Huvudpersonen, hon som ärver, är en råddig, småjobbig, medelålders kvinna vid namn Irene Zafran, som har en förmåga att strula till sitt liv genom sitt strutsbeteende i besvärliga situationer. Men det må framhållas att hon dessutom är en både sympatisk och empatisk huvudperson, tycker jag, som är mycket förtjust i förvirrade medelålders kvinnor som huvudpersoner. (How come?)
Fördärvaren är en roman, men den grundar sig på fakta. Den handlar om författarens egen släkt på mammans sida och om handelshuset Nyman med huvudkontor och flaggskepp nere på Eriksgatan, i hörnet av Fredriksgatan.
I Fördärvaren väver författaren galant ihop brev, minnen, familjehistoria och hädangångna släktingar med fiktiva händelser och fiktiva personer till en givande roman med dokumentära inslag. Det är relationsroman, det är helsingforsskildring, det är företagshistoria, krigsskildring och samtidskommentarer. Välskrivet, lättläst och humoristiskt, med djup. En härlig och intressant roman tycker jag!
Dessutom är jag imponerad av Annika Luthers hela författarskap. Hon har åstadkommit den ena fina boken efter den andra sedan debuten med Bronsåret (1995), t ex Skogen som Gud glömde, De hemlösas stad m fl ungdomsromaner och första vuxenromanen Lärarrummet (2013). Karaktäristiskt för Luther är igenkännbara platser eller personer från tidigare böcker som kan skymta förbi i senare böcker - som nu själva ärvda gårdshuset som var med också i ungdomsromanen Gårdshuset från 1998. Hon skapar sig en egen litterär värld på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar