måndag 20 mars 2017

Stilla dagar i Mejlans

Tillbringade några dagar med Otto - Claes Anderssons alter ego bekant från Ottos liv - i nya romanen Stilla dagar i Mejlans. Jag tycker om många fina dikter av Claes Andersson, men det är främst hans romaner som följt mig, börjande med Bakom bilderna från början/ mitten av sjuttitalet. Vilket enormt intryck den gjorde på mig! Då när det begav sig var jag också mycket förtjust i Den fagraste vår (från 1976, omläst någon gång).

Otto, en åldrande man - händelsevis författare, psykiater, jazzpianist och samhällsaktiv - reflekterar i Stilla dagar i Mejlans över högt och lågt, på sitt underfundiga och (galg)humoristiska sätt. Hans ämnen sträcker sig över psykvård, politik, krig, sjukdom, åldrande och död med nedslag också i den egna barndomen. Allt låter ju inte så muntert, men Ottos / författarens mänskliga synsätt, inlevelse och uppriktiga ilska över orättvisor i kombination med den utmärkta formuleringskonsten gör det hela mycket läsvärt. Här inhämtas många tänkvärda tankar.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar