Boken utspelar sig på västkusten, i vackra Bohuslän där författaren också enligt pärmtexten är bosatt. Det här är Ellen Mattsons (född 1962) nionde roman. Jag har inte läst henne tidigare.
"En viss undergångsstämning" skrev jag nyligen om Philip Teirs nya bok. I den här romanens sommartillvaro anas också snart ett stråk av någonting liknande, om inte undergång så i alla fall en olycksbådande atmosfär.
Boken utspelar sig i slutet av sjuttiotalet, det kan man utläsa via fina inströdda tidsmarkörer.
Huvudperson är flickan Sandra, i sexton-sjuttonårsåldern, som av en slump springer in i trädgården till en stor, vacker, vit, smått förfallen sommarvilla i innerskärgården. Det hon ser framför sig är vackert som en tavla, bilden av sommarparadiset med en äldre kvinna i röd klänning och tre ungdomar, fascinerande annorlunda i gamla sommarkläder, sittande på gräsmattan. Först stirrar de alla på Sandra utan att säga någonting.
Sandra gör sig bekant med syskonen och deras farmor, och mer därtill. Hon börjar komma tillbaka dagligen, hon deltar i utflykter och kalas. Hon tränger sig på, hon blir som besatt av dem - mera av farmodern, huset och platsen än av ungdomarna, som inte heller släpper henne riktigt nära.
Boken fascinerar - en välskriven, psykologisk skildring som med skickliga små medel skapar en aning om att någonting kommer att hända.
Omslagsbild från Albert Bonniers förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar