Ett litet liv - och bloggen blev ett år

-Men hej, hördu, du kan väl också börja blogga? Så brukade min bästa boksamtalsvän ibland glatt uppmana mig för några år sedan. Men jag hade då inget behov av en egen blogg - jag följde ju hennes.

I juni i fjol, lagom till L:s födelsedag, kom jag sedan på tanken att börja med den där egna bloggen i alla fall. Till minnet av min kära vän liksom. Med risk för att verka patetisk kanske - men det bjuder jag på.

Ettårsjubileet för Viv läser firas med läsandet av en stor amerikansk roman, Hanya Yanagiharas   Ett litet liv. Den här boken på över sjuhundra sidor har varit mycket omtalad och nominerats till en massa priser. - Ack hur gärna hade jag inte hört L:s omdöme om den!

Ett litet liv har genast från början det där svårförklarliga någonting, som omedelbart fångar en. Ändå är upplägget i sig inte originellt, vi får följa fyra killar från tiden på college under några decennier framöver. Det handlar om deras inbördes vänskap, deras studier och karriärer, deras bakgrund. Föga ovanligt alltså. Om det inte vore för Jude, den av huvudpersonerna som inte vill avslöja någonting alls om sin traumatiska barndom för de andra. Han är djupt ärrad, svårt skadad fysiskt och psykiskt, han skär sig, är självmordsbenägen. Hans outhärdligt grymma historia kommer fram i portioner under berättelsens gång.

Det blev en intensiv läsning. Blev djupt påverkad. Boken är en verklig bladvändare. Den har fått olika omdömen - alla recensenter är inte lika tagna. Det är en bok man måste få diskutera med andra som också läst den.

Omslagsbild från Albert Bonniers förlag